- Project Runeberg -  Ombord hos sjöröfvare /
113

(1895) [MARC] Author: Max Haffburg Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - TIONDE KAPITLET. Belöning och försoning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Tålamod, era skälmar! — utbrast Tom. —
Ännu hafva vi icke tid att befatta oss med er!

Ned mot kusten blef skogen glesare och ändtligen
hörde de båda ynglingarne på höger hand sorlet af en
bäck.

— Vi kunna ju knappt önska oss en mera
tillförlitlig vägvisare i denna vildmark än denna bäck och
en bekvämare väg än den, som dess bädd erbjuder,
— sade Erik. — Tack vare den är jag säker om att
nå vårt mål, men vi få icke handla hufvudlöst. Vi
måste begifva oss till ett ställe, där vi kunna stiga
ned utför bäckens branta sidor, tåligt fortfara att med
yxorna bana oss väg genom klängväxterna, till sist
fälla ett träd i närheten af stranden och lägga det
som ett märke öfver bäcken; ty eljest skulle vi lätt
kunna förirra oss på hemvägen.

De båda unga männen arbetade sig med outsäglig
möda vidare; den väg, de tagit, utmärktes genom
afhuggna kvistar och grenar och de kunde vara säkra
att återfinna den äfven i månsken. Allt närmare och
tydligare hördes bäckens sorlande och redan kunde de
genom löfverket urskilja en ljusning — utan tvifvel
solskenet, som reflexterades i vågorna. Inom kort
stodo de högst uppe på klipporna, mellan hvilka bäcken
banat sig väg till sjön. Men, o, ve! huru skulle man
kunna komma ned till själfva bäcken? Ett ögonblick
stod Erik rådlös, ty nedstigandet utför de branta
väggarna var icke utan fara.

— Om vi också fällde ända till fem meter långa
träd och halade oss ned efter dem, så måste vi dock
lämna Caro kvar, — sade han.

— Och våra saker skulle vi ej heller kunna taga
med oss, — anmärkte Tom, — Det är bäst, tror jag,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:52:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sjorofvare/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free