Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Skada på kar’! Han ä den raskaste fiskar’n
i hele skärgår’n, bara han hölle sej nykter. . .
Å så ståtli’ å vacker se’n! En ska tro di glanar
efter’n, di norske jänter’a!”
Det hade emellertid blifvit sent: eldarne hade
börjat att aftaga och snart syntes blott ett par
i nordost på andra sidan Ellös. Man bröt
således upp för att ge sig af ned till båtarne. Till
dessa hade man ett bra stycke, ty stranden
närmast Herrmanö-hufvud är lodrät. Vägen var
svår — på många ställen rent af halsbrytande —
och grannlaget kom härunder öfverens att
skiljas åt; hvar och en sökte den nedstigningsplats,
som föreföll honom beqvämast utan att bry sig
om sällskapet. För sin del ville Klara helst gå
ensam och valde derför, i motsats till de andre,
just den svåraste hon kunde få fatt i. Hon hade
dock ej hunnit mer än halfvägs, då Erik
upphann henne.
”Stanna, stanna ett grand, så ja’ får säja dej
ett par ord!” ropade han, andfådd.
”Dä va fasli’t hva du tjåstar! Hva vill du?”
frågade hon och vände sig till hälften men utan
att stanna.
”Stanna, stanna ett grand!”
”Nå, hva står på?” Hon stannade nu och
såg på honom med sammandragna ögonbryn.
”Jo, ja’ ville bara be å få tala lite om di
gamle saker’a... Inte kan du villa ha en så’nn
supare å slarf som Tornö-Håkan? Hva sa’?”
”Ja, dä kan väl vara, men derför ä dä inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
