Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
di ska säja att mi svärmor inte kan ställa till
bröllop åt si egna dotter utan hjelp; inte en gång
Klara får veta om’et... Hör moster dä!"
Intet hellre än det; hon skulle visst tiga.
Detta låg i hennes eget intresse. Det fina
bröllopet, tillstäldt, som dottern skulle få tro, på
modrens egna pengar, skulle inge en smula respekt
för denna, hvilket ej kunde skada, då det allt
emellanåt var si och så med denne. Med den
hjelp hon nu fått skulle det bli ett bröllop, som
de ej hade sett make till i skärgården, det
försäkrade hon.
Med detta besked lemnade Erik Hamneskär,
och dagen derpå Wallerö för att segla ut till
banken, der fisket skulle fortsättas. Vid afresan
var som vanligt en stor del af fiskelägets
befolkning samlad. Hade man ej sjelf någon anhörig
och vän bland de afseglande, så hade ens vänner
det, och man hade gått till båtstaden för deras
skull. Klara och hennes mor voro naturligtvis
äfven der. Förr hade enkan i Hamneskär och
hennes dotter fått framlefva sin dag temligen
obemärkta, men nu blef det annat: hvar de gingo
fram, helsades vänligt och med en viss
uppmärksamhet: ”Nå, se madamma i Hamneskär! Go’ da’,
go’ da’! Lycka till den rare mågen! ... Nu blir
dä andra ti’er bå’ för er å Klara... Va’ dä inte
väl, att du än’teli’ fick så mycke’ vett, att du tog
Erik till go’e; dä kunne du gjort långt för detta,
för å få den rikaste fiskarn till kar’, dä duger!”
hette det, under det att man skakade händer med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
