Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stormasten och utbreddes. ”Farväl, farväl! Gu’
bevare oss! Gu’ bevare er!” ljöd det om hvartannat
från båten och landet, i detsamma båten sakta
gled ut från land. ”Farväl, Klara! När du ser
mej härnäst ä dä som bru’gumme!” hördes Eriks
röst, gäll och skärande. ”Hurra för tösa mi’!”
ropade han, och i detsamma hördes tre starka
hurrarop från båten, under det man viftade med
hattarne. Några minuter senare kunde man ej
höra hvarandra längre, och nu öfvergingo
afskedshelsningarna i viftningar med hattar och
hufvuddukar.
Under allt detta stod Klara orörlig och såg
efter den bort seglande båten. Nu vågade äfven
hon se på den hon ville, och hennes ögon följde
oaflåtligt den högreste gestalten, som stod der,
lutad mot mesanmasten, liksom dennes blickar
orörlige hängde fast vid den blåa hufvudduken,
som bjert stack af mot sin omgifning. En timme
senare syntes båten endast som en mörk punkt,
men slutligen hade äfven denna sjunkit ned i
hafvet. Nu lemnade de sista båtstaden, bland
dessa var Klara.
Hösten var kommen. Utanför skärbandet
brusade hafvet svartblått och dystert och i vikar och
sund lyste det hvitt af sjöfogel, som sökte skydd
mot höststormarne. Det låg en kall och disig
luft öfver skärgården, och denna meddelade sig
äfven åt menniskornas sinnen, och de annars så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
