Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som när folk grinar åt’en. Men han va raskare
kar’, än ja’ trodde, när dä ble’ fråga om å slåss
å re’ ifrå sej... Dä ä ändå roli’t å se, när ett
manfolk ä kar’ för sin hatt”, menade Ingrid.
”Åhja, dä kan så vara, men nog va Håkan
den, som ga’ di bäste slänga’! Dä gjorde godt i
mej för hvart slag han ga’n.”
”Dä ä, minsann, e’ vacker bru’!” sade Ingrid,
skrattande.
”Nå, än brugumme då! Fins dä en le’are
kar’ i hele skärgår’n? dä vill ja’ bara fråga.”
”Men hvarför tog du’n då?”
”Har du hört talas om någe’, som heter
käringesarg?” utbrast Klara häftigt. ”Mor lå’ jemt
öfver mej å talte om, hur godt dä skulle vara
för henne, om ja’ blefve gifter mä den rike
knasen”, hette dä allti’, ”ho kunn’e då komma ifrå’
sina gäll”,[1] sa’ ho; dä der ble’ tröttsamt å höra
till slut, ska ja’ säja, å så...”
... ”Å så? ... Hva va’ dä du ville säja?”
”Jo, att ja’ har låtit narra mej, ja’ som många
andra, utå ett fullstoppadt bo å utå å få sitt eget
... Men hade inte Gunnil den gången, du mins,
narrat mej dit på den der kaffetår’n — å dä
förlåter ja’ henne allri’ — å inte Håkan hade gått
å buret sej illa åt i fylla’ å villa’ siste
midsommarsda’n, så hade dä här vuret ogjordt, så
mycke’ ä säkert. Ja ble’ så le’ åt honom, att ja’ inte
vill se åt’en en gång.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
