Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storsjöfiskaren från Wallerö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hustru... Men att ho inte skäms! Se, hur han
står å håller armen om veka-lifve’ på’na, å dä
låter ho honom göra... Dä ä så en kunn’e
skämmes sine öga ut”, mente en annan.
På så sätt fortgick dansen till långt öfver
midnatt. Håtten dansar alltid med passion, och
denna afton var han mer än någonsin gripen af
sin danslusta. Men icke nog härmed: det var
som om Håkan smittat de andre med sin, och
som om de vige och kraftige männen denna
afton mer än annars behöft en afledare för sin
lifskraft och hurtighet, ty gång på gång slogo
klackarne i taket. Hvarje gång Håkan och Klara
uppträdde inom åskådareringen trädde, liksom af
en öfverenskommelse, de andra paren tillbaka.
De började sakta, men efterhand ökades takten,
och nu slog dansören sina armar om sin
meddanserskas lif och började svänga omkring, som
om de kringförts af en hvirfvelvind, ja, det blef
slutligen en riktig sanctveits-dans, hvilken
tycktes utöfva ett berusande inflytande äfven på
åskådarne, ty de utbröto ofta i höga hurrarop, och
spelmannens fiol gaf riktiga strömkarlstoner ifrån
sig. På en gång hördes ett skarpt ”kling”: det
var qvinten, som sprang.
”Hva nu då?” skrek Håkan.
Spelmannen höll upp fiolen som svar.
”Nå, så spel’ på di stränga’ du har då!”
”Mä den fiolen ska han aldrig spela”, hördes
i detsamma en skarp röst och derpå en skräll.
”Se der, spel’ nu!” skrek Erik, likblek, och
r .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
