Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin på Måseskär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sällskapet gick och hörde på. Dessa hemvandringar
voro för många ett lika stort nöje som sjelfva
dansen, och hon behöfde aldrig gå ensam.
Redan som barn hade Elin varit
uppmärksammad för sitt vackra utseende: småpojkarne
hade trätt om hennes gunst, och de halfvuxna
slagits om den. Detta gjorde, att hon var van
vid ”kurtisen”, då hon som uppväxt såg sig
omgifven af de unge karlarnes beundrande men
otympliga hyllningar. Det var möjligen af denna
anledning, som hon sjelf aldrig varit kär, men det
var äfven derför, att det var något af fjäril i
hennes väsen. Många giftermålsanbud hade hon haft.
men hon hade slagit bort dem med skämt. ”Dä
ä tids nokk å tänka på dä”, hette det alltid. ”Har
du så brådt å få dra åt svälteremma? Dä ä godt,
om du kan dra fram dej sjelf, eller hva säjer du?”
Hon dansade med de unge karlarne; hon pratade
och skämtade med dem, men mer vill hon dem
icke. Hon lade ej ens så mycket märke till dem
mellan hvar lekstuga, att hon mindes hvad de
hette, äfven om de dansat en hel natt
tillsammans. Detta hade till följd, att de unge giljarne
drogo sig tillbaka; ”nå, nå, gubevars; dä ska
ingen besvära henne; qvinnfolk, dä finns dä nokk,
utan att en behöfver gå å staka sej för henne;
vill ho bli e’ gammal åglömma, så går dä mä an”,
hette det, och de giftaslystnes led blef för hvarje
år glesare.
Bland desse var det dock en, som ej
tröttnade. Icke nog med att Bengt på Måseskär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
