Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin på Måseskär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick den der mörka minen, som alltid skrämt
henne.
”Hva ser du så onn’er ut för?... Dä ä väl
inte godt för mej å svara på någonting, som du
kanske kommer å fråga mej nästa år’, eller året
derpå. .. Du säjer: ’om ja’ skulle be dej’, sa’ du
inte dä kanske?”
”Se så, var inte krokordi’ nu!... Ja’ mente...”
”Ja så, du menar å fä beske’ på di fråga nu,
men se dä får du rakt inte... I så’nna saker ska
en tänka sej för två gånger, ska ja’ säja dej ...
Åtminstone bör en göra dä mä dej; du ser ju ut,
som om du ville bitas, der du går.”
Elin stannade härvid och började skratta; den
vanliga räddslan var alldeles bortblåst, och hon
mötte de onda ögonen oförskräckt. Bengt stod ett
ögonblick och såg på henne. Inte måtte han sett
mycket friarelik ut, det kunde’ man förstå på
Elins: ”dä va en vacker friare! Om du visste, hur
roli’ du ser ut! Ögona står ju som hvassa spjut
i skallen på dej.”
Detta blef slutet på första frieriet, men
”trägen vinner”, tänkte Bengt, och fortfor att vara
den ifrigaste uppbjudaren på dansnöjena, och om
morgnarne, när de kommo från dessa, var det
han, som rodde henne öfver sundet, som skilde
hennes hem från fastlandet, fastän detta gjorde
honom en halfmils omväg för att komma till
sitt eget, som låg ”rätt nordvart” från detta;
om söndagarne ”seglade han henne till kyrkan”,
dit han nog ej annars ämnat sig, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
