Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin på Måseskär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrksamhet, som gjorde, att han en tid fick heta
”Läsare-Bengt.”
Sådant inverkar alltid på qvinnohjertat, och
så kom skärgårdsbons fatalism ocli gjorde slag i
saken: Elin kände med sig, att hon var ”ö’en” [1]
att bli hans hustru; ”hva dä drar, så går dä ändå
dertill”, sade hon ibland till en af sina förtrogna,
och det blef så: en vacker natt, då de vandrade
hem från ett dansnöje, blef hon sannspådd.
Månen var just nedgången, och skuggorna, som
kullarne och stenblocken kastade ifrån sig, blefvo
allt längre och mörkare.
Elin försökte som vanligt att qvittra och
sjunga, men tonerna fastnade i halsen, tyckte
hon. Då och då stannade hon och lyssnade, men
ekot, svarade ej på sitt vanliga sätt utan
skrattade styggt mellan kullarne, så lät det. ”Hu,
dä låter ändå hemskt!” sade hon fattande
mekaniskt Bengts hand. De började derpå att gå
vägen framåt, hållande hvarandra i handen. Så
gingo de en stund, men slutligen släpte Bengt
handen och slog armen om hennes lif. I
detsamma kommo de upp på en höjd, från hvilken
de hade utsigt öfver öarne och skären.
Midt bland dessa låg Måseskär, der det röda
taket på Bengts stuga, uppskjutande bakom en
klippa, glänste i solskenet. Utan att se det visste
de dock, att deras ögon möttes på denna punkt.
En stund stodo de tysta, men slutligen frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
