Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin på Måseskär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han ur stugan, och ett par minuter derefter hade
han hunnit branten, nedanom hvars öfversta kant
kroppen sjönk och sjönk, tills han var borta.
Elin stod med ögonen fästa på den fläck, der
hon sett gossens hufvud försvinna. Hon hade
svårt att taga ögat ifrån den, men då hon
slutligen gjorde det och gick ut för att som vanligt
från bergklinten följa båten så länge denne var
inom synhåll, kände hon sig mindre beklämd än
förut. Brodrens list hade nämligen lugnat henne.
Bengt och Kalle voro båda kände som Norrvikens
skickligaste seglare och hade många gånger redt
sig i stormar, då deras vänner ansett dem
vara förlorade. Men hade Bengt fått litet i näsan, då
hängde lifvet på ett hår, påstod alltid Elin: nu
kunde detta ej bli händelsen, och hon stod något
lugnad qvar, tills båten försvunnit bakom det
vanliga skäret, och återvände derefter till stugan.
Här tog hon ifrigt i tu med den stora vaden,
som var under arbete, och hvilken hon utfäst
sig ha färdig till viss dag, hvilket både
mannen och brodren förklarat vara omöjligt; dubbelt
så lång tid skulle hon behöfva, menade de. Detta
var således en hederssak, och hon hade arbetat
flitigt, men huru det var, så började det att lida
på tiden, och hon hade under de sista dagarne
fått uppbära mer än ett stickord. Nu fick hon
en dag, som hon skulle få vara riktigt i fred,
och den skulle ej få gå henne ur händerna, ty
då hon hade karlarne hemma, blef det än ett,
än ett annat att styra med. Det blef dessutom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
