Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin på Måseskär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öppnade det ena fönstret och satte sig midt i
draget för att svalka sig, men det hjelpte lika litet:
bloden brände som smält bly i ådrorna, tyckte
hon. Under det hon så satt, lyfte hon hastigt
upp hufvudet och lyssnade; så satt hon några
minuter med halföppen mun, men nu hördes ett
doft dån; det liknade ett aflägset åskdunder, men
det kom ej uppifrån utan nedifrån, ur sjelfva
hafvet. Elin kände det väl och ur hennes ansigte
hade hvarje bloddroppe försvunnit; hon var som
ett lärft i ansigtet, men då ett nytt dån hördes,
steg hon hastigt upp och skyndade ur stugan.
Vid en blick utåt hafvet märkte hon till sin
förskräckelse, hur den svarta molnväggen upplöst
sig i stora moln, som med stark fart drefvos mot
kusten. Vinden hade nämligen friskat upp, och
luften kändes ej så qvaf. Den var icke jemn
utan kom stötvis, det lät som djupa suckar,
mellan hvilka det blef jemförelsevis lugnt. Men
under dessa mellanstunder hördes åter bullret
bland skären, än som ett sakta dån, än som
rasslet af en på afstånd afskjuten musköttsalva. Elin
kände, hur blodet stockade sig kring hjertat; det
var, som om hon velat qväfvas, tyckte hon, ty
snart skulle ovädret brista lös. Halft
medvetslös, gick hon ned till stranden, utefter hvilken
hon fortsatte sin gång ett långt stycke med
ögonen skarpt fästa på strandbrädden. Ju längre
hon gick, desto mörkare blef hon, under det en
sakta jämmer allt emellanåt banade sig väg
mellan de halft tillslutna läpparne. Slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
