Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
” Ur sänga! Dä va lögn, för ja’ kom allri’
elit, vet ja. . . dä ä skilnad på dä eller liva?"’
Detta kunde de båda kamraterna ej förneka,
men påstodo dock, att Pelle i hvilket fall som
helst ”va lmsbonn’erader” af hustrun. Detta
retade honom till den grad, att han för att dränka
förtreten ej lemnade krogen förr, än den siste
tolfskillingen var uppsupen.
Gumman Elsa hade haft rätt: det är aldrig
värdt ”att ropa hej, innan man är kommen of ver
bäcken”. — Pelle hade dittills varit en stillsam
och nykter karl, men så kom den tid, då
arrendet uppsattes, och nu gjorde han som Elsa
förutspått: han började söka trösten i glaset.
Första gången han återkom till hemmet ”visst inte
full men bara lite dragen”, för att begagna hans
egna ord, var då han återkom från patronen med
oförrättadt ärende. Han hade nämligen på
hustruns uppmaning gjort ett sista försök att förmå
denne att låta det bli vid det gamla, men denne
var, som sagdt, obeveklig.
Från den dagen började Pelle att småsupa,
men han hvarken slogs eller var oregerlig — de
enda fall, då bondqvinnan anser sig ha rätt att
klaga — utan han gick och lullade. Hade nu
Lisas sätt varit riktigt lämpligt, så hade hon
möjligen kunnat ”stämma i bäcken”, men det hade
hon icke utan mötte honom med otidigheter, ”å
dä hade väl gått an”, förklarade Pelle, men se,
”dä gudomlfa sarget, dä kan göra en toppgalen”,
och nu fick han ett nytt skäl att dränka harmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
