Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter ett ögonblick av andlös spänning sade: ja, och
hur, när svarstelegrammet kom att mor och syster
vore att vänta, Pennskaftet sändes bort och det icke
hjälpte, att hon tiggde som en hund vid Dicks
fötter.
— Jag vågar icke, Pennskaft, sade han bara, de
skulle aldrig förstå och förlåta, och detta skall
gå över, du måste vara förnuftig. Och nu var han
ju så sjuk, att man icke kunde resonera, knappt
gråta, endast lyda, när han trodde, att han var
klok och stark.
— Skall du icke kalla på mig, om du blir
sämre, Dick?
— Jo, men jag blir inte sämre.
— Måste inte vi två vara tillsammans i döden?
— Jo, men vi skall leva tillsammans länge än,
om du bara är klok, lilla älskade.
Det var det sista ord hon hört honom säga, men
hur hade han det nu? Ett dygn hade gått, nej,
mera, hon visste ingenting, hans värdinna svarade:
— Å jo, ganska dåligt tror jag, när man frågade.
Han hade stängt ut henne, och hon skulle lyda in
i det sista, men ingen kunde hindra henne att
vaka vid hans port.
Det lyste ur hans fönster, en smal strimma,
någon vakade, han var då icke död, o, Dick,
älskade, hör du inte mina steg, tränger inte min
kärlek genom murarna?
Hon började gå fram och tillbaka, obekymrad om
de tilltal, dem enstaka nattvandrare ställde till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
