Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida», och rubbar vi dem, då störtar vi oss själva
med öppna ögon i fördärvet, det är hennes tro.
Det hindrar ju inte, att det kan vara vår plikt
att rubba dessa former i alla fall.
— »Höga ställning», citerade Pennskaftet
förkrossad. Så underligt. Men, sade hon efter en
stund, att Adrian burit sig exempellöst illa åt,
det kan du väl inte neka till med all din kolossala
objektivitet? Ser du, om man har tålamod med
»sedligheten», fördärvar den allt. Vad är nu detta
för dumheter, Cecilia, ingen kan leva ett renare
liv än hon?
— Det vet de, men hon har gått utom formerna
en gång, och det skall aldrig förlåtas. Du måste
dock låta dem få ha något igen för sin egen dygd.
— Stackars älskade Cecilia, tänkte Pennskaftet
och vågade för första gången en blick på henne.
Till flickans stora häpnad och glädje blev den
besvarad med ett leende, visserligen vemodigt, men
ändå ett leende. Cecilia, som hon trott uppleva sitt
livs bittraste stund. Hon förstod inte, att den
stunden låg långt bakom henne.
Det prasslade med valsedlar, man lånade pennor
av varandra, pratade och rådgjorde ovanligt livligt.
Någon rörde knappt märkbart vid Cecilia. Det var
fru Horneman.
— Tycker du inte, att detta är obehagligt,
försökte hon litet besvärad.
— Å jo.
— Du kanske inte har tänkt på — — — vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
