Skaldestycken / Första akten (1813) Author: Per Adolf Granberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

FÖRSTA AKTEN.

FÖRSTA SCEN.

(Teatern föreställer ett stort rum i Hugleiks borg. Ett bord står långs efter väggen).

HILDA, TÄRNOR, sedan HUGLEIK med sitt HOF-FOLK och JORUND.

(Vid Uverturens slut höres en aflägsen Jagt-musik. Hilda och Tärnorna, som sitta i midden af Teatern, sysselsatte att spinna på sländor eller virka, lemna sina arbeten då de höra Jägarnes ankomst).

HILDA.

Man jagten slutat har, -- Beredom festen!

CHOR (af Hugleiks hoffolk, som inkommer, till en del med Falkar på axlarna).

Från jagtens mödor, dem vi glömma,
ty mödan rikt belönad är,
till festen skyndom oss att tömma
de fyllda horn, som bjudas der.

HUGLEIK.

Ja, lemnom Näsets Drott att andra kuster härja
för skatters vinst dem han ej njuta vet;
Må det mitt högmod bli att dessa länder värja,
och vara säll min ryktbarhet!
     Mot stridens brak och stridens lön
     jag byter icke skämtets löjen;
     En dag, som flyr bland lugna nöjen
     mer än segrerns ära skön.

74

     Med tankens fart oss Nornan [1] hinner
     och lycklig den som hon en gång
     i muntra lag af vänner finner,
     förkjusad utaf Tärnans sång.

CHOR.

     På alla rum oss Nornan hinner
     och lycklig den &c.

HUGLEIK.

Gif Hornet Hilda! -- Halvar! vid min sida
ett rum åt dig bestämde tacksamheten
i dag, då Björnen, hejdad i sitt lopp,
föll, dödad af din arm, för mina fötter.

HILDA (räcker Jorund hornet, som en af tärnorna fyllt).

TRIO.

Dig, Unge Kämpe, väljer till sin vän
den Kung som herrskar öfver dessa bygder.

JORUND.

Hvad lön! -- Har jag förtjenat den!

HUGLEIK OCH HILDA.

Förtjena genom dina dygder
den rätt du tror dig sakna änn.

JORUND (till Hilda).

Ja! skänkt af dig, igenom dygder
skall jag en gång bli värdig den.

75

JORUND.
(under det han upplyfter hornet).

Jag svär att för vinsten af skatter och land
de löften jag gifvit ej bryta!
Jag svär att ej ömhetens heliga band
mot höghetens ära förbyta!

HUGLEIK.

Förgäfves jag begärt af milda Gudar
en son, som liknat dig i mod och dygd.
Ack! äfven detta, hopp försvunnit har,
att skänka Hilda åt en son af Yngve
och vårda Odens thron åt Odens ätt.
Starkader, fostrare af Jorunds ungdom,
med skillda tankesätt om Kungars pligt,
från Norden flycktat med sin fosterson.

     (Han blir tankfull).

HILDA (till Tärnorna).

Begynnom festen, Tärnor! Glädjens fest!

CHOR AF FLICKOR.

När Ynglingen störtar sig, eldig och djerf,
bland krigares hotande skaror,
han hänförs ej endast af hjeltarnes värf
och hopp om besegrade faror.
Nej, sedd genom hindren, som stänga hans väg,
står skönheten, lofvande lugnare öden,
och känslan, som hviskar: förvärfva och äg,
ger mod åt hans bröst och förakt emot döden.
     (Dans och lekar.)

76

EN AF HUGLEIKS KÄMPAR.

Sägen mig Ynglingar, sägen mig Tärnor:
Hvems är den makt, som, med hundrade namn,
tindrar mot seglarn i vänliga stjernor,
skymtar för slafven i frihetens hamn,
möter vår blick i den skummande bägarn,
lofvar, i kommande njutningar skön,
segrar åt vikingen, byten åt jägarn,
flickan den lyckliga kärlekens lön? [2]

CHOR.

Glädjen gör lycklig den älskande Tärnan;
Glädjen, i hundrade skapnader skön,
fraggar i bägarn och tindrar i stjernan,
mödans och hoppets och trohetens lön.
     (dans.)

(man hör Starkaders harpa.)

ANDRA SCEN.

DE FÖRRA, STARKADER (som en gammal Bard.)
(Jorund synes förskräckt då han blir honom varse).

STARKADER, (till Hugleik).

Jag hälsar dig, de store Asars ättling!

77

HUGLEIK.

Välkommen, sångens son till Hugleiks borg,
för Skalden och hans qväden alltid öppen.
J Tärnor, räcken Gubben festens horn,
och bjuden honom dela festens glädje
med harpans toner och en åldrig sång.

STARKADER.

En högtid utom Nordens gamle Barder
för deras sånger intet öra har.
Men du begär -- det tillhör mig att lyda.

     När fordom en Konung blef hyllad i Norden
han svor att bli värdig det välde han fått,
och -- trogen sitt löfte -- vid gränsen af jorden
han satte en gräns för sin ryktbarhet blott.

     Ej mjuk var hans bädd och ej kräslig var födan,
ej flockar af gycklare fyllde hans gård.
hans nöje var fejden, och -- vunnen af mödan --
hans hvila, de sårade kämparnes vård.

     Med qvinliga dansar ej firades festen;
ej lekares toner förnedrade den,
och horn ifrån plundrade VikingaNästen
till ämne för sången ej saknades änn.

78

     Den tiden var hjelten ej gömd under pansar
ej pannan af fjedrade hjelmen var gömd;
med obetäckt bröst emot blottade lansar
han segrande föll eller lefde berömd.

HUGLEIK.

Den åldrige bör sjunga fordna dagar:
han blir af deras minnen ung på nytt.
Men hvadan kommer du? hvad är din önskan?

STARKADER.

Jag kommer, Drott! att väcka dig ur dvalan
att bjuda dig till tummelplatsens lek,
och dina kämpar till en fest hos Odin.

Upp, Drott! Att försvara det namn du bär
upp, kämpar, er dusten till fejden.
Din spira den tappre Hake begär,
han nalkas dig med en mäktig här,
hans krigslurar skälla i nejden.
Och stridens Tärnor, [3] i blodig skrud,
sig samla till valet af Gudarnes gester,
och Örnar, i aning af kommande fester,
kring molnen sväfva med dödens ljud.

79

Och ljusgråa dimman, som stiger ur dalen,
en flock af förfädrens vålnader för,
Vid harpans slag deras sång jag hör
besvarad af hvilande sköldar i salen.

HUGLEIK.

Af Gudar skyddad hvad kan Hugleik frukta?
Som gäst välkommen Hake är hos mig;
Jag går att honom frid och trygghet bjuda.
     (Han går ut med hela sitt hof).

TREDJE SCEN.

JORUND, STARKADER.

STARKADER.

Jag trodde Jorund, sina fäder lik,
af Hugleiks veklighet ej kunna smittas,

JORUND.

Du sände mig att bruka spejarns konst,
men Hugleiks godhet öfvervann ditt hat.

STARKADER.

Och Hildas skönhet fängslade ditt hjerta.
Vet Yngling detta bröst ej känner hatet.
Jag svor din Farfarsfar [4], den vise Dag,
att vårda Yngves ätt med Yngves ära.

80

JORUND.

Och fylles denna ed med Hugleiks fall?

STARKADER.

En Kung bor vara värd det folk han styr;
Hvad är hans lif om han ej lefver hedrad?

FJERDE SCEN.

HILDA, DE FÖRRA.

TRIO.

HILDA.

En gruflig aning mig förföljer:
Du flyr oss Jorund, flyr min far
Den hemlighet som Du fördöljer
Mitt hjerta redan gissat har.

STARKADER till Jorund.

Du så en hemlighet fördöljer
hvarvid din trygghet fästad var!

JORUND.

Hvad qval! -- O Hilda! -- O min far!

JORUND (till Starkader).

En längd af år från Svithiod skilda
vi trodde oss förgätna här;
och känd af ingen utom Hilda,
min härkomst lika hemlig är.

81

HILDA (till Starkader).

Ej misstro honom, straffa Hilda,
hvars hjerta, oförändradt änn,
trots af de år vi varit skillda,
sin barndoms älskling känt igen.

STARKADER.

En Prins, bestämd att Kronan bära,
en Nordisk Prins af Guda börd,
bör söka sina fäders ära
af ingen veklighet förförd.

JORUND.

Vis mig en höjd, af hjelte hunnen,
dit jag ej vandra skall med mod,
och falla -- värdig Yngves blod --
ej kufvad fastän öfvervunnen.
Men falle Jorund lik en slaf,
som ingen sångens son berömmer,
om jag för Odins thron förglömmer
den trohets-ed jag Hilda gaf.

HILDA.

Nej Jorund allt för äran våga
om dina pligter fordra det;
Din älskarinnas bild förgät,
och för ditt rykte glöm din låga.

82

Blif värd det stora namn du fått?
sin glans gif våra vapen åter,
och när jag älskaren begråter
skall jag beundra dig som Drott

STARKADER.

Jag känner Yngves själ i detta språk!
Ditt offer Hilda skall försona Ödet.

FEMTE SCEN.

(Theatern föreställer en öppen plats och ett Domaresäte:
HUGLEIK och hans Drottar hafva intagit sina platsar
KÄMPARNE stå omkring, jemte en del af FOLKET.

HUGLEIK.

Man före hit det bud, som Hake sändt!
J Kämpar! Segren väntar edra bragder.
Så lyder Odins gamla Guda-svar:
att Hugleiks makt skall icke falla förr
än Rhodins [5] skogar nalkas Fyris [6] slätter.

SJETTE SCEN.

DE FÖRRE, HAKES HÖFDING, JORUND.

HÖFDINGEN.

Dig helsar, Manhems Drott! den tappre Hake!
Af segrar krönt han fordrar, genom mig,
din dotters hand och hälften af ditt rike.

83

HUGLEIK.

Stor är den tanken, i en Vikings bröst,
att vinna Hildas hand och Odins thron.

HÖFDINGEN.

Den starke fordrar, blott den svage hoppas.
Hvad är ditt svar?

HUGLEIK.

     Din herre komma bör
till Hugleiks borg att Hugleiks svar begära.

HÖFDINGEN.

Han kommer! du skall darra för hans blick!
     (går.)

HUGLEIK.

Jag fruktar intet hot -- Till striden kämpar.

SJUNDE SCEN.

HUGLEIK MED SITT FOLK OCH KÄMPAR.

EN AF FOLKET (som inkommer hastigt)

O Konung! hvilket Under! -- Bakom bergen
man sett en rörlig skog, som nalkas --

CHOR AF FOLKET (med uttryck af förskräckelse).

     Gudar!

EN ANNAN AF FOLKET (som inkommer).

Drott! tusen unga björkar, ifrån Rhodin,
Vi sett till dessa trakter tåga ...

84

CHOR AF FOLKET (med tilltagande förskräckelse).

     Gudar!

HUGLEIK.

Mitt fall är då beslutit! -- Grymme Odin!
som genom hoppet fört mig till en afgrund!

JORUND.

Nej Konung! låt den fege skälfva
för underverk, som hopens fruktan tror
Må äfven Gudarne vårt öde hvälfva,
på ödet äran ej beror.
Änn finnas tappre Kämpar vid din sida,
med pröfvadt mod i blodigt krig,
och Svithiods härar, längtande att strida,
med glädje skola följa dig.
Hör våra fäders bleka skuggor kalla
på sina söners snart förgätna dygd!
Upp Drott! vi äro Svear alla,
och om vi falla för vår fosterbygd
med rätt till segren skola falla.

KÄMPARNA.

Ja, stridande för Kung och bygd
med seger blott vi kunna falla.
Ja, Drott! vi äro Svear alla
och känna våra fäders dygd!

85

HUGLEIK.

Förgäfves! -- Gudarne befalla friden.
Förgäfves eldas mina Kämpars mod!
Med offer af min makt jag sparar deras blod.
Till Borgen följen mig.
     (Han går ut med sitt folk).

JORUND (med förtviflan till Kämparne).

     Nej, striden, striden!
J Fosterlandets namn jag manar er!
J edra fäders namn förvaren deras ära,
och frukten att med blygd begära
en fred, som segren endast ger.

KÄMPARNE.

Förvarom våra fäders ära,
och fruktom att med blygd begära
en fred, som segren endast ger.

ÅTTONDE SCEN.

STARKADER (Som Krigare), JORUND,
KÄMPAR, sedan HAKES HÄR.

STARKADER, (fattar Jorund vid handen
då han är färdig att tåga emot fienden).

Änn är ej stridens stund!

KÄMPARNE (med bestörtning).
     Starkader!

86

STARKADER.

     Kämpar!
På dessa höjder hvilkas toppar skymma
den sänkta solen, samlens, för att finna
en son af Yngve, sänd att freda Norden.
     (för bort Jorund med sig).

CHOR AF HAKES FOLK (som synes
på långt afstånd, bärande löfruskor framför sig).

De fega fly till sina Gudars skygd,
af Ödet dömde till de starkes slafvar;
Och segraren skall plundra deras grafvar,
och deras rykte bli en evig blygd!

CHOR AF HUGLEIKS KÄMPAR (under
aftågandet).

Med Nordiskt mod, med Nordisk hjelte dygd!
vi duka ej för främlingar och slafvar;
Vi strida ju på våra fäders grafvar,
för samma namn, för samma fosterbygd!

[1] Nornorna, voro Ödets Gudinnor efter Nordiska Mytologien.

[2] Läsaren torde erinra sig att vid våra förfäders högtider, blefvo Gåtor nästan alltid framställde. Det är af denna anledning Författaren gifvit Kämpens sång denna form.

[3] Valkyrieyna: de voro ett slags Gudinnor som skickades att utvälja dem hvilka borde falla i striden; man trodde äfven att roffoglar hade någon aning om ett stundande fältslag.

[4] Egenteligen farfarsfarfar; men detta ord var alltför missljudande.

[5] Roslagen.

[6] Upsala.