Skaldestycken / Andra akten (1813) Author: Per Adolf Granberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

ANDRA AKTEN.

FÖRSTA SCEN.

HILDA, HENNES TÄRNOR, YRSA.

HILDA.

Nej, Hilda skall ej gjuta
en veklig tår af smärta,
när Hilda sjelf kan sluta,
sitt lif och sina qval.
Nej, aldrig, trolös finnas
med kärlek i sitt hjerta,
och aldrig öfvervinnas
med döden i sitt val.

YRSA.

Ja, Hilda! ditt beslut, att Halvar trogen blifva,
dig egnar, som en Nordisk mö; --
Men gif ej endast prof utaf ditt mod att dö,
då du kan prof af styrka gifva.

HILDA.

Ack, Yrsa! våld och slafveri
Jag trotsa kan, jag kan ej lida;
Men der de starke frukta för att strida
hvem djerfs med mig att möta faran?

TÄRNORNA TILLIKA MED YRSA.

     Vi!

88

YRSA.

Än äga vi de spjut, som våra mödrar burit;
bevisom dessa män, som namn af Kämpar fått,
att våra fäders dygd, hvars dyrkan de besvurit,
i arf till deras döttrar gått.
Och nekar Ödet oss att vinna
den seger rättvist vi begärt,
skall segraren vår aska finna
i gruset af en borg som lågorna förtärt.

CHOR AF TÄRNORNA.
Om Ödet nekar oss att vinna
den seger &c.
     (de beväpna sig)

HILDA.

Med mig J viljen strida, viljen dö!
Hur skall med ord min tacksamhet förklaras? --
     (Starkaders harpa hörs).
Men öppnom borgen: Skaldens harpa hörs.

ANDRA SCEN.

DE FÖRRA, STARKADER (som Bard).

HILDA.

Hvar är din fosterson? hvar, hvar är Jorund?

STARKADER.

Förtviflad af en nesligt sluten fred,
och viss att Hilda blifvit Hakes brud,
han irrar ibland fjellen, vild som de;

89

HILDA.

Och sådan är din redlighet, Starkader!
Till svek begagnar du ett Guda-svar,
du lyfter Vikingen på Yngves thron,
som röfvas från en Prins med Yngves dygder;
Och vill att Hilda, trolös som du sjelf,
skall ge sin hand åt mördarn af sin slägt!
     (pekar pä sina vapen).
Vet, den som vågar dö ej lefver brottslig.

STARKADER.

Jag älskar detta mod; men unga mö,
du ser en länk af hela kedjan blott,
som ödet gifvit åt min hand att knyta.
Viss är din räddning. -- Skyddad af min makt
följ borgens dolda gång -- sök opp din älskling.
Men, dold för honom i en Kämpes drägt,
svär på min vink att endast yppad bli!

HILDA.

Med hvilken kraft du tvingar mig till lydnad!
jag misstror, men jag svär -- och följer dig.
     (går).

NÅGRA TÄRNOR.

De komma!

ALLA TÄRNORNA.

Skyndom att försvara borgen.

90

TREDJE SCEN.

HAKE, MED SINA KÄMPAR, STARKADER, YRSA,
TÄRNORNA.

CHOR AF KÄMPAR (utanföre).

Bereden, O Tärnor, den kransen,
som skönhetens tinning bör kröna;
För brynjan, och skölden och lansen
Naturen ej skapade er.

CHOR AF TÄRNORNA.

Vi frukta den festliga prydnad,
som plundrarens hopp skall belöna,
Vi hata den slafviska lydnad,
som bojor åt dygderna ger.

(En strid uppkommer. Några Tärnor antända borgen. I
det samma inbryter en flock af Kämpar på en annan
sida, afväpna Tärnorna och släcka elden.)

KÄMPARNA.

Oss tillhör Segren!

STARKADER.

     Stannen, Kämpar, Stannen!
Beundren detta mod, ej gäcken det,
och varen värde den triumf J njuten.

HAKE.

Fylld är min önskan. -- Hvile stridens glaf!
och kröne festens nöje dagens möda.

91

Jag ryckt utur en veklings händer
det välde Odin grundat här.
Som segrare jag hälsad är
af detta folk, af dessa länder.
Med svärdet stödjande min rätt,
den fred jag går att Norden gifva
förenar mig med Yngves ätt,
och Hilda skall dess borgen blifva.
En dag, som Krigarns djerfhet krönt
må då åt glädjen helgad vara;
Och hvem som delat tågets fara
med segrens frukter bli belönt.

CHOR AF KÄMPARNE.

Med äran, som af Kämpen vinnes
då skaldens sånger ljuda af hans namn,
förenom sällheten, som hinnes
vid festens horn och i en skönhets famn.
     (Kämparne och Tärnorna tåga ut).

FJERDE SCEN.

HAKE med några HÖFDINGAR, YRSA,
STARKADER.

YRSA.

Du är bedragen! -- Hilda är ej mer.

HAKE.

Välan, så vare du den brud jag sökt.
Ett namn ej hindrar segrarn från sitt mål:
Du Hilda är! -- Jag vill -- och folket tror.

92

STARKADER.

Ja, njut din seger-stund, bestämd af Ödet
att blott en dag besitta Svithiods thron:
Det var din önskan -- du har sett den uppfylld.

HAKE.

Och hvem skall rycka makten ur min hand?

STARKADER.

Hvem förde hit din här? -- Hvem gaf dig segren?

HAKE.

Din list; -- Välan. -- Men vet att utom den,
af mina Kämpar följd, jag hunnit målet.
Och från den thron som Hugleik lemnat mig
Jag ryckes icke af Starkaders arm.

DUO.

STARKADER.

Ditt mod förgäfves af sin Allmakt skryter
en dödlig blott utaf sin svaghet känns.
Det gifs en kraft, som hjeltens styrka bryter,
som för den stolte segrarn satt en gräns.
Vet innan hon till middagshöjden hunnit,
den sol, som nästa morgon visar sig,
skall detta land, som synes öfvervunnit,
för sin Regent ej längre helsa dig.

93

HAKE.

Den fege frukte farorna och döden,
af svaghet förd att deras offer bli;
Den tappre väntar trotsigt sina öden,
och segrar sjelf på deras tyranni.
Må jag en fiende i lyckan finna,
som skapar genom framgången mitt Fall;
Mitt högmod var att Manhems Krona vinna,
som Manhems Kung jag Odin helsa skall.

FEMTE SCEN.

HAKE OCH HÖFDINGARNE,
EN HÖFDING.

Af sin förlust den svage ofta retas;
Men Hugleik i ditt våld ej farlig är,
och på din vink är han ej mer att frukta.

HAKE.

Mitt löfte är en borgen för hans lif;
Men hindrom honom att ett verktyg blifva:
Hans öga skåde icke dagen mer!

SJETTE SCEN.

(En vild trakt, emellan höga berg. Scenen upplyses
af Månan).

HILDA (som krigare).

Hvart irra mina fjät? -- Till dessa vilda fjäll
     af hvilken okänd makt de föras!
Allt är så ödsligt tyst! blott villdjurs läten höras,
     besvarade af klippans häll.

94

Du som din Hilda trolös dömmer
i dessa öknar der du vilse går,
hvar är den sand som röjer dina spår,
hvar är den kula som dig gömmer?
Finns ingen Gud, som, öm och mild,
ger hoppets lindring åt din smärta,
och återlifvar i ditt hjerta
en trogen älskarinnas bild?

SJUNDE SCEN.

HILDA, STARKADER,

STARKADER.

Han kommer! -- Hilda! redan här på bergen
en flock af dina fäders Kämpar samlas;
sök dem; -- Låt deras lurar sammankalla
det folk som odlar dessa nejders fält.
Med Jorund lemna mig: -- i Nattens lugn
af hjeltars kraft hans hjerta lifvas skall;
der skall han manad bli till sina pligter
af Fosterlandets och af ärans bud.
     (Hilda går).

     J makter! som den Vises röst
     Med aldrig bruten lydnad hören!
Med stormande begär Uppfyllen älskarns bröst,
och efter stormens slut till dygden återfören!

95

Han känne den gäckade trohetens harm!
Den kärlek han ensamt har svurit att dyrka
med svartsjukans plågor fylle hans barm,
och finne sin gräns sen den hunnit sin styrka!

(Under denna besvärjelse mulnar det, åskan höres och
eldflammor uppstiga ur jorden).

ÅTTONDE SCEN.

JORUND, STARKADER.

JORUND, (inkommer i yttersta förvirring, och utan
att se Starkader).

Hvad afgrunds eld uti mitt hjerta brinner!
Hvad bilder som förfölja mig! -- Hvad ser jag?
Den trolösa, som glömmer sina eder.
Ha! hör jag ej de sånger som åt Hake
den sällhet båda hvarom Jorund drömt!

OSYNLIG CHOR.

Se den sköna blyga bruden,
Freya lik i bröllops-skruden,
ger den tappraste sin hand.
Glädjen, som i Ögat strålar,
Rodnaden, som kinden målar,
röja hjertats dolda brand.

JORUND.

Nej, jag skall bryta in bland bröllopsskaran.
Mitt svärd skall finna väg till Hakes hjerta.
Då skall hon se sin brudgum i hans dödskamp,

96

och höra rosslet af hans sista suckar,
och lida tusen qval af sin förtviflan,
och dö, -- och vakna för att åter lida.
     (stannar och utbryter efter någon tystnad).
Ack! återger min hämd hvad jag förlorat?
Blir Jorund mera säll om Hilda lider,
Kanhända tvungen till ett hatadt band?
Nej, hopp om sällhet! hopp om lugna dagar!
J ären icke mer för Yngves son!
Allting är dödt; min kärlek endast lefver,
och tomheten, och qvalet! -- Hilda! Hilda!
     (sjunker ner, utmattad af sina känslors häftighet).

STARKADER.

Den vilda stormen är förbytt i smärta.
Nu väckom Ärans känslor i hans bröst.
     J hjeltar utaf Asars ätt,
     som jordens folk till lydnad tvungit
     för vapnens lag och tapperhetens rätt,
     och J, som deras hjeltevärf besjungit!
Från edra skuggors hem ur molnen stigen ner
     till edra fordna fosterbygder;
Och lifven Yngves son med mod till samma dygder
     som fordom lifvat er! --
De nalkas -- Redan deras Barders harpor,
med ljufva toner, bryta nattens tystnad.
     (Öfver Teatern sväfva Moln, hvarpå syn några af Ynglinga-ättens ällsta Konungar omgifne af sina Skalder).

97

CHOR AF BARDER.

Se Kämparne brottas
på Fyrisvall [1];
se glafvarne blottas
till starkas fall!
Hvem känner ej värdet
af Nordisk dygd?
Hvem lyfter ej svärdet
för fosterbygd?

EN AF DROTTARNE.

Och hvilar, tärd af en neslig brand,
en son af Yngve i fjellens dalar,
då Vikingen plundrar hans Fädernestrand,
och sluter Nordens tärnor i band,
och tömmer hornet i Yngves salar!
Och hvilar han der, af faran skrämd?
och vaknar han ej, med blygd och hämd,
att återta hvad den djerfve röfvat?
Och hör han fjerran Dvergarnas hån,
och glömmer, med namn af Gudason,
de Guda-dygder hans fäder öfvat?

CHOR.

Det har då flytt
det Götiska modet,
och Ynglinga blodet
är förbytt!

98

EN AF DROTTARNE.

På skyhög fjelltopp, vid Logarns [2] brädd,
står Odin, glömmande Gimles [3] salar,
i krigets blodiga rustning klädd;
Hans panna gömmes i Molnets bädd,
hans blick är sträckt öfver Nordens dalar.
Der hör han harmsen sin ättlings röst,
hvars vekliga suckar vindarne bära,
och ser ingen känsla elda hans bröst
för Manhems urgamla ära.

CHOR.

Det har då flytt &c.
     (vålnaderna försvinna).

JORUND (rusar opp).

Ännu är Jorund värd det namn hans fäder burit!
O känsla af min pligt, du bryter villans band,
förnyande den ed mitt hjerta svurit
åt äran och mitt fosterland!

Mitt mål skall Nordens frihet vara:
Jag segren fjettra skall vid mina fjät,
Och stupa för det land jag föddes ätt försvara
om jag ej kan försvara det.

CHOR AF DROTTAR OCH BARDER
(utan att synas).

Ja, stupa för det land du föddes att försvara
om du ej kan försvara det.

99

NIONDE SCEN.

HILDA (som krigare), JORUND, STARKADER.

HILDA.

Det tappra folk som denna nejd bebor,
af Hugleiks Kämpar manadt är till strid,
i hopp att finna här en son af Yngve.

JORUND.

Du honom funnit. -- J, Som leden mig,
J Gudar! må jag fylla opp mitt värf,
och återge sin glans åt Svithiods rykte!

HILDA, JORUND, STARKADER.

TRIO:

Hur ljuft för Kämpen, då hans hand
af Ödet lånas för att bryta
de bojor som förtryckt hans land,
och gammalt agg i endrägt byta!
O hjeltars storhet! hjeltars dygd!
att lefva för sin fosterbygd.

(Under denna Trio hör man Krigslurar på olika afstånd,
och folk synes på höjderna).

[1] En slätt vid Upsala.

[2] Mälarn.

[3] Högsta Himmeln.