| 12 |
Oui: vous, qui de l’Olympe usurpant la tonnerre,
Des éternelles lois renversez les autels;
Laches oppresseurs de la terre,
Tremblez, vous êtes immortels!Et vous, vous, du Malheur victimes passagères,
Sur qui veillent d’un Dieu les regards paternels,
Voyageurs d’un moment aux terres étrangères
Consolez-vous, vous êtes immortels!Delille.
Det gifs ett hopp, i glädjens dag
Och under lifvets hårda skiften,
Som sprider ljusningens behag
Kring plågans bädd och öfver griften;
Ett hopp, att sällheten, som ler,
Skall bli förädlad efter döden,
Ett hopp, att den hon öfverger
Skall, en gång fri, ej känna mer
Förföljelsen af sina öden.
Det gifs en Gud! -- Vid denna röst,
Som hvarje renad tanke föder,
Hur många länge slutna bröst
Ha öppnats för betryckta bröder!
Hur mången villad i sitt lopp
| 13 |
Men denne Gud, hvars Majestät
Så långt i gränslöshet försvinner,
Att intet tadel fläckar det
Och ingen skapad tanka hinner,
Har Han åt stoftets fattning gett
Att känna tingens dolda lagar?
Har detta stoft, med inskränkt vett,
I händelsernas kedja sett
Det ljus, som våra öden dagar?
Vill Han, som ser med ostörd blick
Systemerna i rymden hvälfva,
Bestämma våra känslors skick,
Dem vi så ofta bilda sjelfva?
Vill Han, som verldars offer får,
Besvara våra tysta böner,
Och, hämnande den trycktes tår,
Med straffet följa brottets spår,
Och blotta det för jordens söner?
Han vill -- det vittnar till din blygd,
I känslor dem du fåfängt döfvar,
Ditt tysta bifall för den dygd
| 14 |
Han gaf en lag för allmänt väl,
Han med förnuftets stränghet dömmer
Hvar böjelse uti din själ,
Hvar pligt du öfvar eller glömmer.
Han sade: att af samvetsfrid
Skall redligheten alltid följas;
Han sade: att en gränsad tid
Skall lasten, under oviss strid,
För ljuset endast kunna döljas.
Men helas mensklighetens sår
Af brottets qval, i tysthet burna?
Och torrkas den bedragnes tår
Af vårt förakt vid skrymtarns urna?
Och är ej dagningen för sen
Att trösta oss vid mulna öden,
Om straffet blott vid detta sken
Skall hämna på tyrannens ben
De offer han har gifvit döden?
Hvem delar ut den ljusa lön,
Som är åt dygden lofvad vorden,
| 15 |
Den läran tillhör villans slaf:
Att de, som tryckas och förföras,
Bli evigt gömda i en graf
Der deras suckar aldrig höras;
Den tillhör yrslan i hans mod
Att hjertats sista knot förjaga,
Och, mätt af tårar eller blod,
Bespotta med en ärestod
Den mensklighet, som vågar klaga.
Men önskar Du, för verldens skull,
Att dela lott med de förtryckte,
Belönt med tårar på din mull?
Belönt med loford i ditt ryckte?
Och skulle tidens häfder änn
Sett dygden glad sitt lugn försaka,
Om hoppet ej förvissat den,
Att hvad hon mist af sällheten
Utaf sin Fader få tillbaka?
| 16 |
Du säger: "Hoppets röst bedrar;
"Förförande i alla skiften
"Den jollrar under mulna dar
"Och sträcker villan bortom griften.
"Se i det fjerrglas hoppet bär,
"Allt hvad du önskar skall du finna;
"En gränslös sällhet lofvas der,
"Som för din väntan skapad är,
"Som för din njutning skall försvinna.
Har då ett stoft, af slumpen blott
Bestämdt att villas och att fela,
I tanken skapat sig en lott
Som skänker ordning åt det hela?
Och, innan snillets första dag
Var utbredd öfver menskligheten,
Hvem lärde tanken, ännu svag,
Att grunda våra pligters lag
På gränsorna af evigheten?
Nej, detta hopp ej vore till
Och af en inre röst försvaradt,
Om ej en Gud, som kännas vill,
Dess visshet med sin dyrkan parat;
Och snillet ingen dagning sett
Sitt sken ur griftens mörker sprida,
Om Han, som känslan bildning gett,
| 17 |
Hopp om ett lif, som aldrig mer,
Af mellanstånd och skiften brutit,
Behofvets jemna känsla ger,
Och saknadens af hvad vi njutit!
Blif du den trötte vandrarns staf,
Som under årens börda dignar,
Och skingra natten kring hans graf
Med detta ljus, som himlen gaf,
Med denna tröst, som han välsignar!
Gif du åt Ynglingens begär
En rigtning till det sanna höga,
Och skynda, då han villad är,
Att lossa bindeln från hans öga!
Flyg i en Engels ljusa hamn
Att redlighetens fjettrar bära,
Och i den store mannens famn,
Som fästar tadlet vid sitt namn
För sina fyllda pligters ära!
Blif en bedröfvad moders tröst
Då hon en saknad son begråter!
Tryck till den sorgsne älskarns bröst
Den oskuldsfulla flickan åter!
| 18 |
