| 19 |
imitaton.
Der, i Cypressens skugga, vandrarn röjer
en remnad sten af seklers mossa höljd,
med tårad blick och lugnad smärta dröjer
Erinringen, af aningar förföljd.
Och på en väg der hoppets solsken glimmar
den öfvergifne finner glädjens hamn,
och trycker under svärmeriets timmar
en länge saknad vän uti sin famn.
Ve den, som, krossad under sina öden,
har intet hopp, i den förlust han bär,
att återfinna, röfvad ifrån döden,
den vän han sörjande förlorat här!
Säg icke, filosof, att dessa sinnen,
vid blotta former evigt fästade,
i grafven ha sin gräns -- och våra minnen
ha samma mål och samma gräns som de.
HAN, som i känslans njutningar förvarat
för himmelsk växt ett outveckladt frö,
har Han en verld för hvarje sinne sparat
som skall förgås när stoftets former dö?
| 20 |
Hvarföre då, ur natten der jag gömdes,
böd mig nödvändighetens grymma lag
att bli en varelse, som fruktlöst dömdes
att vara lidande och vara svag?
O du, som, med mitt väsen sammangjuten
röjs i min dygd så väl som mina fel,
O kärlek! upplys för min tanke knuten
Af lifvets långa, mörka skådespel.
I tviflets öknar, der vid snillets fackla
den kalle Vise villas hvart han går
låt känslans grunder stå när tankens vackla
låt hjertat ana hvad jag ej förstår.
Jo, jag förstår det -- denna visshet kändes,
O Selma, då jag trycktes till ditt bröst,
att för min sällhet lifvets gnista tändes
utaf en evig kärleks allmaktsröst.
Skilld ifrån dig -- hvad har en verld att gifva,
som stillar själens lågande begär?
Hvad skall ett lif förutan kärlek blifva
der ingen hvila för min trånad är.
Der aldrig glädjens skörd till mognad hinner;
der hoppets planta inga blommor har;
der fantasiens skapelse försvinner
och -- ack! -- blott verkligheten stannar qvar.
| 21 |
Och kanske föras på den luft jag andas
de suckar som din saknad skänker mig;
och kanske stjernan, som vid Vestern randas,
i tåren i ditt öga speglar sig.
Jag skulle fly den dag min bildning tände,
som gaf åt verlden lif och harmoni,
och glömmande den drift mitt hjerta kände
mot dig och mot min låga trolös bli?
Nej, räckte ock en Gud från Lethens stränder
utaf förbarmande en dryck åt mig,
jag tog ej läkedomen ur hans händer,
jag lefde för min smärta och för dig!
Skall också du! När hoppets dag försvinner,
När du förgäfves lyssnar till min röst,
och blicken, sträckt åt rymden, icke finner
den älskade som slets ifrån ditt bröst!
När ingen hälsning hviskas till ditt öra;
När saknaden förskräcker med sin längd,
och glömskan hotar att min bild förstöra
med sorgsna dagars eller tiders längd.
Skall också då du dela hvad jag lider,
med lika ömhet sucka fram mitt namn,
och trots af öden, afstånd eller tider
på tankens vingar ila i min famn.
| 22 |
Skall glädjen då af våra sköna dagar
beständigt bli ditt högsta ideal? --
Jag hör i tysthet Selma att du klagar,
min egen smärta anar dina qval,
O klaga ej! -- Om nya nöjen kalla,
om lyckan vinkar dig i sina spår,
då för min bild låt glömskans förlott falla;
det offret äfven kärleken förmår.
Jag vill -- så långt i styrka kärlek hinner --
att andra lågor tändas opp hos dig
och, blott din sällhet på det bytet vinner,
bli evigt, evigt bortglömd utaf dig!
Nej, Selma, Nej! kan kärleken förglömma?
När svek Naturen väl sin egen röst?
Och kan den kraft som lärde dig att ömma
förnya idealet i ditt bröst?
Odödlig kärlek är. I tingens skiften
dess låga oupphörligt röjer sig,
Och i det lif som dagas bortom griften
Jag änn skall älska, änn skall följa dig.
Hvad ställen ock i skapelsen oss gifvas
Vi skola evigt oåtskillda bli;
ty af en enda kraft det hela lifvas;
det är en evig kärleks sympati.
