| 26 |
Dig, som tusen skillda röster kalla
Och som hjertat suckande begär,
Dig, som känd af få är sökt af alla,
Vänskap! dig min lyra helgad är.
Ensamt du kan lifvets nöjen krydda;
Plågan svigtar vid den makt du fått;
Lugnet bor med dig uti en hydda,
Lugnet flyr med dig utur ett slott.
Från en Ocean af stormar härjad
Är din trygghet dubbelt älskansvärd:
Man är rik med dig då man är bergad,
Fattig, då du saknas, med en verld.
Ingen njutning skaptes för en ensam,
Och för menskohatarn ingen frid
På en jord der plågan blef gemensam,
Och Naturen med sig sjelf i strid.
I det slutna hjertat glädjen felas,
Och de tyngre qvalen stanna der:
Lidandet förlorar då det delas,
Delad sällheten fördubblad är.
| 27 |
O må gerna ryktets ära följa
Deras steg, som tråna efter den,
Blott de skuggor som min bana dölja
Mildras och förskönas af en vän.
Må dess hand åt mig förtroligt räckas
Då jag maktlös eller vilse går,
Må dess famn då jag af lyckan gäckas
Visa mig den tröst som återstår.
Då skall äfven lifvets mörka timma
Ge dess nöjen ljufvare behag,
Och lik töknet af en morgondimma
Lofva, flyende, en molnfri dag.
