| 23 |
CHOEUR.
Verldarnes evige Konung och Fader,
Du för hvars fot Myriader
Falla tillbedjande ner!
Lofvad af Himlarnas välden och throner
Skåde du mildt, öfver Jordrymdens zoner,
Äfven de offer som svagheten ger!
DUO.
Naturen din ära förkunnar
I lydnaden af dina bud
Och Skapelsens tusende munnar
Dig lofsjunga, Gud!
CHOEUR.
Verldarnes evige Konung och Fader! &c.
EN RÖST.
Ur mörka skyar Åskorna bryta;
Lavinerna falla;
Stormarna ryta;
Vågorna svalla:
Bevittnande din makt för jordens häpna folk.
| 24 |
EN ANNAN RÖST.
Från fält och lundar hvilka röster
Med morgonsånger hälsa dig,
När första strålarne i Öster
Bland molnens purpur bryta sig!
Och bäcken sorlar Skaparns ära,
Och flägten hviskar om en Gud!
CHOEUR.
Och berg och skogar återbära
Kring alla rymder samma ljud.
RECITATIV.
Att kalla jordens slägter till din dyrkan
Du väckte forskningens begär;
Du gaf, i snillets ljus, åt stoftets söner styrkan
Att se, i dina verk, hur stor och vis Du är!
ANDANTE.
Men, änn en dyrkande förmåga
För hjertats sällhet återstod:
Du lärde oss att du är god,
Och tände känslans himlalåga;
Då öppnades ett slutet bröst
Och mensklighetens tårar runno,
Då trängde äfven nödens röst
Dit nödens lidelser ej hunno.
| 25 |
DUO.
O Du som sjelf förklarat:
Att likna dig är göra godt,
I denna dyrkan, känd af våra hjertan blott,
Du sällheten åt oss förvarat!
RECITATIV.
Och jordens brödraslägt, när villan skingrar sig,
Förenad, skall i denna dyrkan
En gång gemensamt lofva dig.
CHOEUR.
Lofvom den Allvise!
Lofvom den Allgode!
Lofvom honom som knutit
Alla varelsers sällhet
I samma kedja.
[1] Sjungen i Stockholms Storkyrka d. 22 November 1809.
