| 39 |
Saliga timma!
Skapt till den trånande kärlekens tröst.
Gryningens strimma!
Målad af hoppet för känsliga bröst!
Tolkad i älskarens stumma förkjusning,
Tolkad af ömhetens halfbrutna ord
Framgår du skön, som när dagrandens ljusning
Hälsar vår jord.
Jagadt af tiden
Flyr äfven saknadens långsamma år;
Glädjen och friden
Framsmyga äfven i lidandets spår.
Så ur den sky som, till skräck för Naturen,
Mörk utaf hotande åskor steg opp
Fyller omsider den svalkande skuren
Skördarens hopp.
Älskande hjertan!
Sällheten skönast bland stormarne ler.
Qvalet och smärtan
Rena den Njutning som ämnades Er.
Skillsmässan sjelf, huru grufligt den sårar,
Lönas så ljuft af en återställd vän
| 40 |
Vidriga skiften
Åtskilja fåfängt förenade bröst;
Äfven ur griften
Frambryter kärlekens mäktiga röst.
Känslan, som väcks i den älskades sköte,
Glömmer de sorgliga dagar som flytt,
Och liksom plantan vid vårsolens möte
Lifvas på nytt!
