| 41 |
Dagen ingen glädje förde,
Natten mina sorger hörde,
Ljus och sällhet hade flytt;
Vid ditt leende, Malvina!
Blefvo glädjens känslor mina,
Blef mitt hela lif förbytt.
Förr jag såg Naturen öde;
Solens strålar föllo döde
I mitt ögas mörka sky;
Nu med tacksamhetens kjusning
Ser jag morgonrodnans ljusning
Och Naturen evigt ny.
Himlen endast åskor tände,
Jorden endast suckar sände,
Bäckens susning ingaf skräck;
Nu, då skrän och åskor tiga,
Glädjens melodier stiga
Ifrån skog och dal och bäck.
Förr mitt sorguppfyllda hjerta
Kände endast agg och smärta
Då det icke slog för dig;
| 42 |
Förr, med häpen blick, mitt öga
Såg en makt uti det höga,
Som med straffet väpnad var;
Nu, hur säll på tankens vingar,
Öfver rymderna jag svingar
Mot en mild och älskad far!
Vid hans thron min andakt dröjer,
Och den glädjesång jag höjer
Delar och förskönar du.
Ingen vredesblick han skickar;
Ty igenom dina blickar
Ser jag denne fader nu.
Hand i hand vi vilja vandra
Lifvets bana med hvarandra;
Och vid dödens Ängels bud,
I den sista suck vi draga,
Skola våra själar taga
På en gång sin flykt till Gud.
