| 49 |
(efter Tyskan.)
Slumra roligt! Lifvets morgondimma
omger dig med alla dess behag.
Oerfarenhetens lugna timma
är den skönaste af lifvets dag.
Till din vagga, der du sorglöst hvilar.
Fridens Engel, i en moders hamn,
delande din minsta klagan, ilar
för att trösta dig uti sin famn.
Slumra ljuft! I verklighetens sköte
finner villans blomsterdröm sin graf,
och den frukt, som log i hoppets möte,
utan mognad bryter stormen af.
Slumra ljuft! När villorna förjagas
slites våldsamt sällhetens förbund,
och de mörka moln, som sammandragas,
båda lifvets heta middagsstund.
| 50 |
Enfalden utaf försåtet dåras,
Rosen visnar som på kinden glödt,
och den trötte vandrarn ofta såras
af de törnen som bekymren strött.
Då mitt barn, mot stormarne som rasa,
le uti din oskulds säkra skygd,
så skall motgången ined all sin fasa
brytas emot styrkan af din dygd.
