| 59 |
Du som, återskänkt åt våra fjäll,
Helande de sår som ännu blöda,
Lofvar Åbon trygghet i sitt tjäll,
Lofvar odlarn frukten af sin möda,
Efterlängtade och ljufva Fred!
Det betryckta Fosterlandets frälsning,
För ditt altar falle folken ned,
Vare deras tacksamhet din hälsning!
Stoltare du kom i fordna dar,
Då vårt ryckte ännu fyllde jorden,
Och då Segren, på en lagrad char,
Lik en brudgum, förde dig till Norden;
Men du kom ej mera skön och mild
Till ett land, som sina barn begråter
Till ett folk, som, tröstadt af din bild,
Ur sin långa dödskamp vaknat åter.
Med en suck för Svenska namnets glans,
För det mod som inga öden dämpat,
Krigets Ära bröt sin sista krans
Åt de hjeltar som i Finland kämpat.
| 60 |
Ännu, skakande sitt hemska bloss,
Stridens Furie stod på våra stränder;
Men du kom med räddningen till oss,
Och för din Egid hon återvänder.
Hulda Fred! af hoppet ömt begärd!
Kom att sluta härjningen och morden,
Blif ej endast jordens dyrkan värd,
Sträck ditt välde äfven öfver jorden!
Bådad oss af årets rika skörd,
Må du alltid rika frukter bära,
Och vår sällhet, af dig återförd,
Grunda Sverges Sjelfbestånd och Ära!
