| 63 |
(författadt 1811.)
Du som med vindarne lyftade står,
färdig att lemna det mål som du hunnit,
tag änn en helsning, försvinnande år!
innan du evigt från jorden försvunnit.
När en gång sanningen, stor i sin glans,
frambryter, ohöljd af moln som förvilla,
lik denna stjerna som, störst i sin krans,
ensam bland hvälfvande solar står stilla;
När då af häfden du kallas igen,
känd af de lysande skiften du väckte,
skall du för jorden bli nämnd som en vän,
eller en straff-ängel, sänd åt mitt slägte?
Skola de öden, som tecknas af dig,
skänka ett fastare samband åt folken,
eller ännu, i förödande krig,
räcka åt bröder den blodiga dolken?
| 64 |
Skall någon gnista af ljus och af dygd,
utsådd af dig under åskornas töken,
sprida ett sken till förtryckares blygd
eller förgås i vår härjade öken? --
Hell dig, försvinnande år i ditt lopp,
men då du flyr, -- våra aningar trogen --
lemna oss blomman af sällhetens hopp,
sent skall dess lofvade frukt blifva mogen.
