Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det följande året, då han skulle försvara den ånyo
upprättade kejsarethronen, hvilket väl icke skulle kunna
sannolika ifver att komma först till Paris för att der, innan Furstarna
hunno anlända, få genom en förfärlig hämnd tillfredsställa sitt
brutala hat emot Frankrike, gaf Napoleon tillfälle att skörda dessa
sina sista lagrar. De äro onekligen lysande, och den der berömda
flauc-marcheii till Cbampaubert, jemte de segrar, som följde derpå
vid Montmirail, vid Montereau m. fl. må bibehålla sin höga plats i de
krigiska bragdernas historia. Men de skulle varit värda ett vida högre
och ädlare pris, om de blifvit begagnade för ändamålet af Frankrikes
räddning och försvar. Denna Napoleon» glorieusa vecka bildar ett
märkvärdigt motstycke till kriget i Tyskland. Napoleon var på begge
ställena densamme, och de allierade icke allenast desamme, utan
måste älven, genom erfarenheten af stor framgång och ett temligen
säkert segerhopp, halva i Frankrike varit lifvade af en mägtigare
stridsande än i Tyskland. Men de hade dock något på det sednare stället,
som fattades dem i Frankrike, och detta var ett ledande, mägtigt
snille, som förmådde gifva sammanhållning, klokhet och plan åt deras
operationer. En sträng klandrare skulle kunna säga, att Napoleons
krigsära här var, såsom i allmänhet, egentligen en reflex af hans
motståndares oskicklighet. Men, såsom sagdt, den ärorika veckan må
oförminskad behålla all den glans, dess beundrare tillerkänna den.
Det är något verkligt rörande uti denna segerkrans, varmed denne
lyckans utmärkte gunstling förmådde i sjelfva lallet ifrån den förfärliga
höjd, dit hon upplyftat honom, betäcka sitt blödande hufvud. Men
försummelsen, att begagna den honom oväntadt förunnade inedgången, ställer
både hans politiska förstånd och hans character i en temligen dunkel
dager. Före det Bliicher så uppenbart speciininerade med sitt
oförstånd, ansåg Napoleon sin sak för förlorad, och skickade till sin
ambassadör vid den i Chatillon öppnade fredscongressen, Caulaincourt,
fullmagt att påskynda fredsslutet på hvilka villkor som helst, eller,
såsom han till och med sjelf erkände, carte blanche. Men efter det för
honom lyckliga slaget vid Montmirail, skickade han en ny depeche,
full med de vanliga fanfaronaderna om hans militäriska snperiorité, och
dikter om 40,000 fångar och 200 eröfrade canoner etc, uti hvilken
han anhefallte ambassadören att draga ut på tiden med
underhandlingen, och slutar med de af hans egen hand tecknade orden "ne
signez rien, ne signez rien". Dcrjemte fullföljde han, till trots af de
gång på gång förnyade peremtoriska förklaringarna, att inga
separatfreder kunde äga rum, envist den fixa föreställningen, att förmå
Österrike, att skilja sig ifrån förbundet. Ett sådant uppförande gjorde, att
de allierade förklarade, det de icke kunde med en så opålitlig och
efter krigslyckans vexlantle skiften ombytlig man fortsätta några
underhandlingar. När man fäster uppmärksamhet på de ord, Napoleon
vid denna tid berättas muntligen hafva yttrat, och sammanställer dem
med hans offentliga handlingar, synes det tydligen att det icke var
Frankrikes försvar och sjelfständigbet, utan tvertom hans eröfringar
i andra länder, som lågo honom mest om hjertat. Den högre
defensivens innersta princip uti sådana förhållanden som de, uti hvilka
Frankrike sig då befann, är förstärkandet af föreningen emellan furste
och folk. Lainé uttalade i lagstiftande corpsens namn denna princip:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
