Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för hvad hon verkligen är, för den mest omedelbara
uppenbarelsen af ett folks starkast lefvande andliga kraft,
eller för hvad den ädle Herder kallade henne, folkets
verkliga röst.
Det var dock ett område af bildningen, för hvilket
Carl Johan synes hafva haft förkärlek — och detta var
landtbruket. Han betraktade detta märkvärdiga yrke icke
blott såsom national-ekonom, och ansåg således icke dess
stora materiella interessen utgöra hufvudsaken i dess
inflytelse på ett folks verkliga lycka. Han ansåg det
nemligen vara utgångspunkten för en af de djupaste och
mägtigaste af alla culturkrafter. Han synes hafva haft den
öfvertygelsen, att all bildning ett folk förvärfvar, är tom,
flärdfull och vansklig, om den icke är djupt införlifvad
med kärleksfull vård af den organiska verld, som tillhör
dess land. Han tyckes hafva förstått den verkliga
meningen af de ord, som yttrades af Osterlandens patriark —
«Tala med jorden och hon skall lära dig.» Det är endast
då menniskan med verklig kärlek vårdar jordens
alstringskraft, som denna för henne uppenbarar sitt verkliga inre,
sin förmåga af fullkomning och tillika betydelsen af den
underbara magt, som blifvit menniskan gifven till
framkallande af naturens stora förvandlings-act.
Naturvetenskapen kan derföre icke öfvergå till verklig vishet, utan
genom denna naturens kärleksfulla vård. Det är icke
troligt att Carl Johan läst Ciceros skrifter, men den tanke
som innehålles uti den vise Romarens ord: «Res rustica
est justitise, patientise et mansuetudinis magistrar, tyckes
Han hafva djupt uppfattat.
Carl Johan insåg äfven att, ehuru bildningens lif synes
vara i hufvudsaken traditionellt, vissnar den dock, så
snart den icke positivt genomgripes af mensklighetens
verkligt lefvande utvecklingskraft. Det gäller om
menskligheten, såväl som om naturen i allmänhet, att om den
icke blommar om våren bär den icke heller någon frukt då
mognadens dag inträffar. Ungdomen är och förblifver lifvets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
