Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 HANS FÖRSTA FLAMMA.
det han ännu förgäfves sökte bland de närstående,
hörde han Fritz’ ord :
»Någon presentation behöfves ju ej, fröken
Strandell och Algot ä’ ju gamla bekanta.»
»Ja, det ä’ vi visst,» sade en röst till vänster
om Algot.
Han vände sig om. Framför sig hade han
en dam, som med ett vänligt småleende räckte
honom handen.
Med en målares skärpta blick uppfattade han
ögonblickligen ända till de minsta detaljerna i hen-
nes hela person och klädsel. Det var- en korpu-
lent dam, iklädd en slät, ogarnerad klädning af
denna klara blå färg, som målare alltid finna
afskyvärd. Det illa sydda och löst åtsittande lifvet
föll i djupa tvärveck fram. Under den bredskyg-
giga, hvita hatten, beräknad mera för att skydda
för solen än för att kläda ansiktet, hängde det
kortklippta håret, hvars nedersta toppar krusade
sig och därigenom bildade hvad man fordom plä-
gade kalla polkahår. De mörkblå, något utstående
ögonen framträdde inom en ram af guldbågar, och
de starka glasen gåfvo dem ett visst uttryck af
skärpa. Näsan hade lyckats i sina uppåtsträfvande
ansträngningar, och skolflickans hela blyga och
tafatta sätt hade gifvit vika för en förvånande
säkerhet.
Var det möjligt, var detta Bertha Strandeil,
den Bertha, som han känt?
Jo, verkligen, det var hon. Algot stod helt
förstummad, men icke så hon.
»Vi ä’ så gamla bekanta man gärna kan vara,
ty vi ha’ lekt som barn och vuxit upp tillsammans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
