Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike under revolutionen och 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE UNDER REVOLUTIONEN.
som är lika fruktansvärdt för kulturen, vare sig det är kristet eller
ateistiskt, konservativt eller anarkistiskt. I det vulkanutbrott af
råhet och grymhet, som kastade smuts och blod öfver Frankrike,
kunde ej den måttfullhet trifvas, hvilken är nödvändig för all
konst, också för karikatyrkonsten.
Man instämmer gärna med Mallet du Pan, som 1790 skrei
följande tänkvärda ord om revolutionskarikatyrerna: »Dessa
gravyrer utmärka sig genom ett särskildt drag af platthet och
grymhet. Ingenting är mera aflägset från den franska kvickheten
och den humor, som gör de engelska karikatyrerna mycket
pikanta. De, som man bjuder ut på kajerna, påminna om
vandalerna.» På Seinekajerna sålde man då liksom nu böcker och
gravyrer, och en jämförelse mellan de Gillrayska bilderna,
hvilka noga följde revolutionen (se bild 98), och de franska
utfaller till engelsmannens förmån.
Redan 1787 började man märka hvad som komma skulle.
En teckning öfver Le contröleur général des finances visar
honom som apa i frygisk mössa tilltalande de församlade prästerna
och adelsmännen, som äro afbildade såsom kalkoner och gäss.
»Jag har bedt er hit för att fä veta, med hvilken sås ni vill
bli anrättade.»
»Vi vilja icke alls bli uppätna.»
»Ni håller er inte till saken.»
Detta var då åtminstone roligt, men i regeln äro både de
revolutionära och de kontrarevolutionära skämtbilderna torra och
tillkrånglade, mödosamt allegoriska och tillgjorda. Hatet mot
prästerna och konungafamiljen fanns ej så starkt vid revolutionens
början, men det kom så mycket kraftigare sedan.
Först kom turen till prästerna.
Ej ens de erotiska lustigheterna kunde ge något behag åt
teckningarna öfver de nu från sina klosterlöften lösta munkarnas och
nunnornas verkliga och föregifna kärleksäfventyr. Det lämpade
sig ej att komma med dylikt mera beskedligt skämt på en
tid, då man under öronbedöfvande skrän drog genom gatorna
i en stigande upphetsning.
Slutligen kom konungens och drottningens flykt till Varennes.
Man ansåg nu allmänt och troligen med skäl, att Ludvig XVI
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
