Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike under revolutionen och 1800-talet - Constantin Guys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
UNDER I Soo
-TALETS
SENARE HÄLFT.
Constantin Guys.
Fadern till det perversa och dekadenta, som är en sida i
fransk skämtteckning, var constantin Guys, född i Vliessingen
i Holland 1805. Denne egendomlige konstnär afled 1892, gammal
och glömd, på ett fattighus i Paris. Ensamt hans inverkan på
Gavarni gör honom betydelsefull, men hans teckningar af
parisiskan omkring i860 ha dessutom en så stor betydelse, att
han ej kan förbigås. Den förtjusning, Baudelaire ägnade hans
subtila och märkliga konst, har väckt uppmärksamheten på
Guys. På visst sätt förebådar Guys äfven Forain, ehuru han r
skildringen af sina »glädjeflickor», som den oftast så bittert
ironiska termen lyder, mera betonar det tröstlösa, ledan, och
tråkigheten än Forain, som helst understryker dessa kvinnors
elakhet och själfbelåtna dumhet. Det skrämmande hos kvinnan
ha få förstått som Guys. Lastens iskyla intresserar honom.
På ett annat område har Guys skapat en bild, som ger ett
underbart intenst uttryck åt en företeelse från 1860-talets Paris.
Det är hans cancan-dansös, kallad A Mabille efter den bekanta
nöjeslokalen under Napoleon III:s tid (bild 166). Att
skämttecknare i alla tider gärna sysselsatte sig med att afbilda
dansande, är helt naturligt, ty skämt, uppsluppenhet och dans höra
ihop. Om man frånräknar den spanska dansen såsom mest
brädd-full af öfvermodig dionysisk lifsglädje, har väl ingen dans i
samma grad som cancan varit uttryck för extatisk lifslust. En
parisisk dansös från andra kejsardömet, Rigolboche, har i sina
biografiska anteckningar sagt några djupa och klargörande saker om
denna dans’ väsen. »Cancan har blott en synonym — raseriet», och
på ett annat ställe: »Jag älskar mängdens bifall, ej därför att
det smickrar min egenkärlek utan därför att det gör väsen.
Jag skulle önska, att då jag dansar ett åskväder droge upp,
att åskan rullade och husen störtade in, jag skulle vilja ha ett
sä omätligt larm, att till och med hjältar blefve rädda, jag ville
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
