Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefvern ocli genast låta patienten uppäta den.
Delta uraktlåtes aldrig, så egen kuren än
tyckes vara.
Fjärsingcn uppehåller sig på medelmåttigt
djup med sandbotten; den gräfver sig ned uti
sanden och håller sig gömd, alt mera obemärkt
kunna öfverlalla silt rof: smärre iiskar och
Cru-slacéer. Dess leklid inträffar i början af .som-
maren, då han går stränderna närmare, och
vankas mest. Dess kött skall vara mycket
välsmakande, men fortares icke af våra fiskare.
Fiskens allmänna namn i Bohuslän, är det vi
begagnat; den förekommer äfven på andra
orter, under samma, ehuru något förändrad! i
uttalet, såsom Fursing, Fjäsing m. fl. Kallas
i Norrige enligt Ascanius Qveise.
Pl. 3. F;ig. 2.
K n o r r h a n e, Trigla Gurnardus Lin.
Denna fisk är känd i vcslra skärgården
under flere benämningar; dess vanligaste namn i
Bohuslän är Knot; vid Strömstad kallar man
den Ha/hös. Namnet Knorrhane (knorrtupp)
har sin upprinnelse deraf, att då fisken är
uppdragen ur vatlnet, låter den höra ett
knorrande ljud, som uppkommer af gäl-lockens lastare
tillslutande, under det att den luft, som fyllt
gälrummet, prässas derigenom. Samma ljud
formärkes, ehuru mindre starkt, äfven hos
några andra fiskar af enahanda orsak; ty något
egentligt ljud, svarande mot de högre djurens,
kunna, som bekanl är, fiskarne i saknad af
lungor och luflrörshufvud ej åstadkomma.
Slägtet Trigla, till hvilkel Knorrhanen hörer,
bildar med flera andra närstående en ganska
naturlig familj af de taggfeniga fiskarne, som
man igenkänner derpå, att hufvudets sidor äro
liksom med ett benliarnesk omslutne. Denna
egna bildning härrör af den stora utveckling,
som den, hos de flesta fiskar obetydliga
ben-ring, livilken underlill omgifver ögonen,
vunnit, hvarigenom dessa ben komma i beröring
med förlocket och bilda ofta dermed en fast
och orörlig förening. Man benämner också
denna familj: fiskar med pantsarbeklädda kinder.
De flesta, som höra derunder, hafva ett högst
eget och alltid lätt igenkänligt utseende. Så
är åtminstone förhållandet med slägtet 2’rigla.
Ilufvudet, som har en cubisk jorm med
sluttande nos, är stort i förhållande till
kroppen, liksom öfverdraget af ett fast och hård t
skal, som är mycket skrojligt, skarpt och
oftast väpnadt med taggar. De 3:ne
nedre strålarne af bröstfenorna äro fria (ej
förenade med någon hinna), fuslare och tjockare
än de öfriga, samt ledade. Ryggfenorna äro
2:ne, åtskillda. Mycket fina och tättsittande
tänder uti båda käkarne och framtill i gommen.
Kroppen är ajlång, mycket afsmalnande mot
stj ert en , rundad och föga hoptryckt, beklädd
af små fjäll. Slägtet är mycket art-rikt; de
flesta arterna finner man vid Europas kuster, i
synnerhet i Medelhafvet. Skandinavien har vid
sina kusler 2:ne arter, af hvilka Knorrhanen
är den allmännaste. Denne förekommer längs
efter hela vestra kusten och uti Öresund, samt
skall äfven, enligt Nii,sson, fångas i Östersjön.
De kännetecken, som utmärka denna art, äro,
att den af kölade Jjäll upphöjda sidolinien,
så väl som kanterna af rygg fåran, hvaruti
fenorna sitta, samt sidorna af de främre strå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
