- Project Runeberg -  Skandinaviens fiskar /
75

(1857) Author: Bengt Fries, Carl Ulric Ekström, Carl Jakob Sundevall With: Wilhelm von Wright
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

käken nästan längre, ocli liakans spels utgör den
längst framstående punkten. Ögonen stora,
diametern ungefär i af hufvudets längd; de hafva
ett sådant läge, att linien, som drages från
midten af stjertfenan till öfverkäkens rand, skär
pupillens medelpunkt, hvilken är belägen
något framom halfva hufvudets längd.
Näsborrarne af samma beskaffenhet som hos Mörten.
Uli livardera af de nedre svalgbenen finnas 2:ne
rader tänder, af hvilka den öfre innehåller 5,
hvilka äro långa, med något inåt krökt och
trubbig spels; den undre 2 å 3. Sarfvens
tänder skiljer sig deruti från alla af de öfriga
Cy-prinernas, hvilka vi haft tillfälle undersöka,
att de, på inre sidan från roten Lill spetsen,
äro trubbigt sågtandade. Kroppen är täckt med
temligen stora, rälllade och spåulagda fjäll;
längs efter den på vanligt sätt nedsänkta
sido-liuien, räknas 39 å 43 st. fjäll; ofvanom den
ligga 7 rader, och nedanom 4.

Ryggfenan, som har ett, bland Mörtarne
ovanligt, läge bakåt, så att den motsvarar icke
buk fenorna, som hos dc öfriga arterna, utan
mellanrummet mellan dessa och analfenan, i likhet
med Braxnarna, har för öfrigt den vanliga
formen; består af 11 strålar, af dessa de 3:ne
främsta enkla (dock är clen första ofta
omärklig, stundom felande), och de 8 följande
spetsiga delade, den sista djupt klufven.
Analfenan, som vid roten är mera lång än hög
framtill, har randen något inskuren, och består af

11 eller 12 delade strålar, och dessutom
framtill 2 ä 3 enkla strålar, den första, då han
finnes, särdeles kort och rudimentär. De öfriga
fenorna såsom hos Mörten.

I afseende lill färgen är Sarfven en bland
de vackraste arterna i sitt slägte. Kroppens
sidor silfverglänsande med en stark dragning i
guldgult, som åstadkommer en skimrande
färgskiftning. Ryggen mörk, grönaktig, öfvergår
från grönaktigt gul, småningom Lill sidofärgen.
Ögonringen guldgul, mer eller mindre dragande
i rödt. Rygg- och stjertfenan ljust olivfärgad,
med mer eller inindre röd anstrykning mot
spetsen, i synnerhet på den sistnämda fenan.

Bröslfenan ljus, genomskinlig med cn rödlelt
spels. Buk- och aualfeuor, i roten grågula,
liafva en högröd färg, som på olika exemplar
har en olika intensitet, och en olika stor
utbredning. Yngre exemplar hafva, som vanligt,
mindre rika färger.

Sarfven förekommer i de flesta af våra
insjöar och floder, äfvensom i Östersjöns
skärgårdar, men ingenstädes i särdeles mängd.
Allmännast finnes den i södra och medlersta
delen af Sverige. Huru högt upp mot norden
den förekommer, känna vi ej ännu med
säkerhet. Enligt uppgift skall den finnas i Ca
Ii.t-elfven, och efter Ascuan fångas den i flera af
Norriges insjöar. Den är i olika orler känd
under olika namn; vanligast Sarf eller Sarfvel,
men äfven Rua, Ruda, Rudeskall, Sjöruda,
Rödfena, och i anseende lill dess likhet med
Mörten, Rödmört. Han älskar till
upphållsorl elt grumligt och gräsigt vatten. Under
våren och sommaren vistas han i grunda, träskiga
vikar med gräs- eller dybotten; under vintren
söker han djupet, lika med de öfriga arterna
af släglet Cyprinus. Sarfven är föga lillig oeh
uppehåller sig länge på de slälleu, som han
vall. Ulom under mycket varma ocb klara
sommardagar, synes han sällan uppe i vatluet,
uLan slår merendels vid bottnen, nedbäddad i
gräs och dy. Ilan är mer försigtig än skygg;
skyr visserligen buller, men aflägsnar sig icke
långt, utan nedkryper då han blir skrämd i
dyn eller gräset, hvarifrån han icke med
något buller låter drilva sig. Oaktadt han är en
storälare och (ortärer växter, insekter, maskar
och dy, blir han väl deraf mot hösten fet, men
uppnår i insjöarne aldrig någon betydlig
storlek. Han är en myckel sällskaplig fisk, som
aldrig trifves ensam, utan, då något större
sällskap af dess egen art saknas, blandar han sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:57:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skandfisk/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free