Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försedd med kil, som på några orter kallas
ka/f. Kilen, hvars maskor vanligen äro
mycket finare än notens, är säckformig, smalare
utåt ändan, samt 4—6 alnar lång; i främre
ändan eller öppningen är den lika vid, som noten iir
djup. Djupet på noten är mycket olika;
lämpas efter djupet af det vatten, der den skall
begagnas. I Hugget (midten af noten, der
kilen är insatt) är hon djupast, vanligen 6—
och vid Racken (Pl. A, lig. 10), som är insatt
vid början af hvarje arm, 4-—G alnar. Till
telnar lages fina rep, till grofleken lika med
vanliga tömmar. På den öfre, som
kallasJlarn-telnan, äro fästade llöten eller så kallade flarn.
Dessa göras vanligen af träd omkring 5 tum i
längden och 4 i bredden, samt omkring i tum
i tjocklek och afrundade i den ena ändan, der
äfven finnes ett hål borradt, genom hvilket
tråden drages, hvarmed flarnen, på 12 tums
afstånd från hvarandra, fästas vid telnan. Öfver
hugget fästes en tunn trädskifva omkring 1 ä
11 aln lång för att hålla kilen öppen. I
spetsen af kilen fästes ett större flarn, som
vanligen skäres i form af en halfmåne. Don undre,
som kallas stenlelna, har flere eller färre
pä-fäslade runda och släta stenar. Mellan
mängden af flarn och sten, som påsättas, fordrasen
viss proportion om noten skall gå väl. Äro
flarnen lör många och stenarne deremot for få,
går icke noten lill bollnen; iiro åter stenarne
för många, skär nolen ner sig, då bollnen iir
mjuk. Proportionen mellan flöle och sänke
(flarn och sten) bör bestämmas efler notens
djuplek och garnets groflek. Linorna eller logarna,
hvarmed denna not drages, äro antingen
smala hamprep, eller ock förfärdigade endast för
delta ändamål af tog (granrötter) eller bast.
De sislnämde äro lättare att hamltera, och stå
mycket längre mot röta. Längden är mycket
föränderlig, från 50 till flere hundrade
famnar, allt efter som stranden är långgrundare
eller djupare, der noten skall dragas. Är
stranden långgrund fordras mycket längre linor,än
då den är brådjup. Till notens duglighet
bidrager egentligen, all den, som man säger, iir
rätt stäld; detla åler beror på huru den
är bodd. All sort not, som skall dragas, bos
på lika sätt, så nemligen, atl notslingan inbos
till hälften på den nedre eller stentelnan, meu
på den öfre eller flarntelnan så mycket
rum-mare, att då telnarna läggas på hvarandra,
bomaskornas knutar på stentelnan, gå inom de
sammas knutar på flarntelnan. Att detta
bo-ningssätt är rakt motsatt boningssättet på nat,
härleder sig deraf, att, då noten drages, bör
stentelnan gå före, och följaktligen vara
kortare. Hvarföre den på nätet bör vara längre,
är anfördt vid art. Luggnät.. Landnoten
drages af tvenne personer, som endast medhafva
en ökstock, och kan icke begagnas lör andra
fisksorter än de, som uppstiga nära stränderna.
Dessutom fordras, atl bollnen, der denna not
drages, bör vara fri från skräp, stenar, m. m.
ty i en annan händelse fastnar noten; fiskaren
måste då upplyfta henne från bottnen, för atl
få den lös, då de i noten inneslutna fiskarne
icke försumma alt löpa ut; dessutom
sönder-sliles noten o Ila vid dylika tillfällen lill
för-lust och tidspillan fbr fiskaren. När man har
fullkomlig kännedom om stranden och vet, att
noten går fram, företages dragningen på
följande sätt: noten lägges redigt i den större
eller bakändan af ökstocken, så alt den armen,
som sist skall utläggas, kommer alt ligga
under, och den andra ofvan. Tögarna eller
linorna fastas pålitligt vid rackerna. Den linan,
som hörer lill den öfverst liggande armen,
fästes först vid någon sten, buske eller dylikt
vid stranden: derefter stiga båda fiskarena i
ökstocken; den ena af dem, som sköter rodden,
ror derpå riilt ut ifrån stranden så länge linan
riicker; men då linan iir slul och Racken
utkastas, börjar han att vända ökstocken inåt
varpet och fortfar dermed, lill dess racken af
andra armen är utkastad; då bör roddaren, om
lian under rodden förhållit sig rätt, hafva
hunnit en jemn halfeirkel-båge, så all ökstocken
är vänd med förstäfven mot landet; han
fortsätter derefter rodden rakt fram, lill dess han
åter uppnått stranden. Noten bör då ligga i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
