Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skandinavismens framtid, föredrag på Folkets hus 7 december 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r8 ELLEN KEY
Men ehuru hvarje rättvis svensk måste medge att
Sverige borde varit fullt beredt på brytningen, måste han
äfven vidhålla: att det sätt, Norge valde för unionens
uppsägning, hvarken var det för Norge själft eller Sverige
värdigaste. Missgreppet i detta fall skall Norge
tvifvelsutan en gång beklaga. Ty folken undgå lika litet
som de enskilda följderna af de handlingar, som — vare
sig i sätt eller i syfte — stått lägre än den handlandes
högsta möjligheter ligga. Att norska folkets stora och
sköna fosterländska hänförelse efter 7 juni icke
grundades på en i alla afseenden klar handling, en, som landet
med obetingad stolthet kan minnas, detta bör icke döljas.
Och när Björnstjerne Björnson kunnat säga, att han
till sin lefnads slut skall beklaga Norges rillvägagdående
vid unionsuppsägningen, då kan man vara viss att det
hållande af tidigare intagna ståndpunkter, på båda sidor skulle söka
att genom fria och vänskapliga förhandlingar dana en ny ordning
för de unionella angelägenheterna, en ordning byggd på full
likställighet mellan landen, då svarade den norska regeringen genom att
påpeka norska folkets enstämmiga kraf att nu få konsulatsaken
afgjord. Denna rätt ville Norge ej uppge och man stödde sin
vägran att nu uppskjuta frågan på de, med ömsesidig god vilja
började, men åter strandade förhandlingarna. När konsulatsaken
var genomförd, då ville Norge upptaga förhandlingar om de
unionella förhållandena i öfrigt, men på alldeles fri grundval
och så att, om nya förhandlingar blefve resultatlösa, hvartdera riket
fritt kunde bestämma de framtida formerna för sin nationella tillvaro
Sveriges dåvarande minister svarade: att som tanken på vidare
förhandling från norsk sida afvisades, så länge eget norskt konsulat
väsen ej blifvit genomfördt, och som Norge uppställde en
förutsättning för eventuella nya förhandlingar, som var oförenlig med
unionen och riksakten, så kunde inga förhandlingar ifrågakomma.
Åter svarades från norsk sida: att man, på redan nämnda norska
villkor, vore villig till förhandling och att Norges mål för denna ej
var att få unionen upplöst ehuru man betonade att »der maatte
være Adgang» till en möjlig upplösning.
Jag vet att konungahuset äfven på enskild väg fått klart
besked att nekad sanktion på konsulatsaken skulle leda till unionens
upplösning. Dock skedde sanktionsvägran — och en ur norsk
synpunkt olaglig, eftersom ingen norsk regering biträdde den. Och
slutligen vägrade konungen att efter regeringens afgång komma till
Norge och bilda ny regering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
