Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skandinavismens framtid, föredrag på Folkets hus 7 december 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 19
norska folksamvetet en gång ger honom rätt. Ty var
ej han städse detta samvetes väktare och väckare?
I stortingets tillvägagående uppenbarade sig den
orubbliga lagen: att ett folk, som en enskild, i stora,
afgörande ögonblick bestämmes af hela sitt föregående
handlande. Hvad detta i folklynnet småningom afsatt
af storsinne eller småsinne, rättrådighet eller
orättrådighet, detta uppenbaras i de upprörda tiderna, i de
afgörande ögonblicken. Och så skedde äfven nu.
Norrmännen brukade i sin lifsafgörande handling alltjämt
den advokatyr, som är deras skuggsida lika visst som
den byråkratiska formalismen är det svenska folkets.
Och dock, hur stolt och enkelt hade Norge ej kunnat
handlal Efter konungens sanktionsvägran kunde
stortinget lika väl bemyndigat den dåvarande regeringen att
tills vidare stanna, som det nu lät konungen gå. Det
kunde ha förklarat: att det genom unionskonungens
sanktionsvägran skapade sakläget visade dennes ohållbara
ställning. Ty när han, genom att på detta sätt bruka
sin grundlagsenliga vetorätt, icke handlade som Norges
utan som Sveriges konung, så bevisade detta — nu som
förut — att unionskonungen, ställd mellan sina båda folk,
vid strider dem emellan icke kunde finna ett för båda
tillfredsställande handlingssätt och att han då, med
nödvändighet, handlade så som hans svenska känslor kräfde.
Och slutligen hade stortinget — på grund häraf —
kunnat vädja till det norska folket om ej tidpunkten nu
var inne att begära unionens upplösning? Intet tvifvel
finnes, att en folkomröstning i juni hade fått samma
utgång som den fick 13 augusti. Stödd af detta folkbeslut
kunde Norge tillkännagifvit sin vilja att utträda ur
unionen och ha begärt de underhandlingar, som skulle
leda till en, under ömsesidig öfverenskommelse, utförd
unionsupplösning. Norges storting hade då visat sitt eget folk,
vårt folk och båda folkens konung den aktning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
