Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Skandinavismens framtid, föredrag på Folkets hus 7 december 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 ELLEN KEY
tillkom dem alla: den att icke ensidigt bryta ömsesidiga
öfverenskommelser. Stortinget hade undgått att som nu
lägga skulden på den mest oskyldige, konungen, som,
stående mellan motsatta folkviljor, blifvit bragt i ett
läge, där han icke längre ägde något val utan måste
handla mot endera folkets vilja.
Att konungen kunde fått den demokratiska delen af
det svenska folket med på ett annat handlingssätt, fick
man i det gifna sakläget icke räkna med. Ty det
regeringssystem, folket nöjt sig med, måste för en
konstitutionell kung och regering vara afgörande. Svenska
folket hade nöjt sig med första kammarväldet och
saknaden af allmän rösträtt. Konung och regering hade
således i första hand att göra med dem, som sålunda
blifvit de i riksdagen maktägande.
En annan sak är att konungen, i sin krafts dagar,
kunnat bidraga att omdana de nämnda förhållandena,
ifall han ägt vilja — och vishet nog — att gå i spetsen
för en frigörande, framåtskridande folkutveckling. Men
nu var denna möjlighet försuten. Och detta fick Oskar
II gälda med Norges krona.
Ur ingen synpunkt kan det således kallas rättvist,
när Norge nu lade hela ansvaret för den, i viss mening
under årtionden fortgående, unionsupplösningen, på
konungen. Att Norge sålunda brukade dennes
nödtvungna handling som sin sköld i stället för att öppet
säga: Nu vilja vi få slut på unionen, detta gör att de ej
lyckades vinna ens det demokratiska Sveriges obetingade
sympati för sin i öfrigt vackra revolution.
Att norrmännen före 7-junibeslutet militäriskt
beredt sig på att Sveriges möjliga svar kunde bli kriget, var
däremot berättigadt. De svenska »kriminaldårarna» under
1890 talet hade lärt norrmännen att hålla sig färdiga till
försvar, medan däremot inom Norge ingen afsikt fanns
att själf anfalla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
