Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA TANKAR OM SKANDINAVISMENS FRAMTID 31
sinnadt Sverige, Sverige vågade ej räkna med det norska
folkets bästa egenskaper. Och så gick det mellan de
två folken som det går mellan ett par enskilda, när
hvardera afgöra sitt handlingssätt efter den synpunkten
att felen äro den andras väsentliga väsen *
* En svensk diktare har i tryck, en svensk politiker i bref
belyst Sveriges och Norges skilsmässa genom att likna den vid
Helmers och Noras! Den senare kunde ju intet dåligt förebrå
Helmer och denne ej inse att han öfvade tryck. Sig själf ovetande
lärde han Nora att ljuga; förbisåg hennes förstämning, ville att
allt skulle vara godt. När han så fann Nora felande, begrep han
ej sin egen skuld däri; på samma sätt insåg Nora, som i det sista
drömt om »det vidunderlige» — det vill säga en full förståelse —
icke heller sin skuld i att förståelsen uteblef. Och så slogs dörren
igen med den skräll, som ännu ekar!
Herman Bang, som mig veterligt hyser lika vänliga känslor för
Sverige som för Norge, har ej längesedan i tidningen Köbenhavn
uttalat den innersta orsaken till 1905 års händelser på följande sätt:
»Det norska folket har varit till det yttersta utpinadt och
såradt af unionens tvetydighet och missförstånd. Nationalsinnet har
under långa år känt en så djup grämelse, att skilsmässan måste
komma såsom en folkets fordran den dag, då en ledare blef funnen.
Sättet och vägen, på hvilka sprängningen sedan verkställdes,
kränkte till gengäld Sverige särdeles djupt. Detta kan man förstå.
Men hvarje människa, som vill vara rättvis, skall säga, att de
lidanden, som det norska folket under många år före unionens
upplösning genomgått, väl torde mer än uppväga den kränkning, som
tillfogats det svenska folket genom själfva sprängningens plötsliga
verkställande och hela karaktär.
Man vill i detta ögonblick i Sverige icke förstå detta. Och
man kallar dem, som verkligen inse det, för partiska och för Sveriges
fiender. Man må dock innerligt hoppas, att det icke skall dröja
alltför länge, innan man öfverallt i Sverige kommer till någon
förståelse af alla de händelser i Norge, som tillkommo genom
nödvändigheternas tvång —
Det kräfves ännu många dagars besinning och fördragsamhet.
Likväl kan jag icke undgå att hysa den förhoppning, att tanken på
ett enigt och samarbetande Norden skall vinna seger öfver denna
bittra och ingripande kris.»
Eftersom Sveriges demokrater haft endast klander för det
norska konungavalet, må här äfven anföras Björnsons ord i
ett bref till Herman Bang: »Man har,» skrifver Björnson, »från
många håll, äfven från Danmark och Frankrike, riktat förebråelser
mot oss, som varit eller äro republikaner, för det vi mottagit och
verkat för konungadömet. Man har sagt, att vi svikit idealen och
ungdomen, som trott på oss. Men fäderneslandet står öfver
statsformen, och när en gång historien kan skrifvas, skall man få veta,
att vi handlade så som vi måste handla, om det dyrbaraste, själfva
fäderneslandets oafhängighet, skulle förbli bevarad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
