Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Skandinavismen under 1700- och 1800-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den skandinavism, som vid denna tid inom vissa — främst
litterära kretsar — omhuldades, var på det hela taget
opolitisk. Karl XIV Johan var en bestämd motståndare till varje
slag av politisk skandinavism och denna sin åsikt delgav
han icke blott sina båda folk utan han lät även genom de
svenska beskickningarna utomlands bringa till kännedom,
att Konungen av Sverige och Norge vore emot varje försök
att ändra det dåvarande politiska läget i Norden.
Så småningom skulle dock denna rent kulturella
strömning på grund av förhållandena i Danmark även få ett
politiskt syfte. Det var Nordens ungdom, som skapade den
politiska skandinavismen. Den fick sitt dop på
studentmöten i Köpenhamn, Lund och Uppsala. Sin höjdpunkt
nådde den på ett stort nordiskt studentmöte i Köpenhamn
vid midsommartid 1845. Vid detta möte lära icke mindre
än 247 skandinaviska tal hava hållits.
Länge dröjde det ej, förrän stunden att infria de vid
studentmötena givna högtidliga löftena var inne.
Napoleonskrigen hade väckt till liv en stark nationalitetskänsla hos
folken. Sålunda uppstod bland den tyska befolkningen i
Slesvig-Holstein en stark antidansk rörelse, som avsåg att
göra hertigdömena oberoende av Danmark. År 1848 vände
sig en slesvig-holsteinsk upprorshär, förstärkt med
preussiska och andra tyska förbundstrupper, mot danskarna och
slog den underlägsna danska hären bl. a. vid Slesvig den
23 april 1848.
I sitt svåra läge sökte danska regeringen stöd hos både
England och Ryssland, och Fredrik VII skrev personligen
ett brev till Oscar I med bön om hjälp. Underrättelsen om
slaget vid Slesvig väckte till liv en allmän folkrörelse i
Sverige och Norge. Ett antal entusiastiska frivilliga
skyndade sig att infria löftena från mötet i Köpenhamn.
Konung Oscar insåg genast frågans betydelse. Det gällde
ej endast en känslosak. Hotet mot Danmark ansåg han vara
ett hot mot hela Norden. Den politiska situationen var
emellertid i hög grad komplicerad. Å ena sidan hade man
anledning befara ett inom en nära framtid enat Tyskland, å andra
sidan måste man räkna med eventualiteten av
komplikationer med Ryssland, som av lätt förklarliga skäl ej var vän
av ett närmare samgående mellan de nordiska länderna.
Efter mycken tvekan beslöt konungen att lämna Danmark
hjälp, därest det egentliga Danmark — Jylland med öarna
— hotades. Svenska riksdagen uttalade sig för att en styrka
om 15 000 man skulle sammandragas i Skåne, så att de
snabbt kunde överföras till Fyen eller någon annan av de
danska öarna samt i förening med danska armén skydda de
rent danska länderna och möta varje ytterligare angrepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
