Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Skandinavismen under 1700- och 1800-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot Norden. Även det norska stortinget biföll den kungliga
propositionen att lämna Danmark understöd.
I början av sommaren 1848 sammandrogs i Skåne en
svensk-norsk armékår, varav 5 000 man överfördes till Fyen.
Jylland blev emellertid icke angripet. Nikolaus I, som var
fiende till alla frihetsrörelser, grep in till Danmarks förmån.
Preussarna föllo undan och det lyckades Oscar I att den
26 augusti 1848 efter långvariga underhandlingar i Malmö
åstadkomma en sju månaders vapenvila mellan de stridande.
De svenska trupperna drogos därefter tillbaka från Fyen
utan att hava aktivt deltagit i striderna.
På våren 1849 bröts stilleståndet. Någon hjälp var
emellertid ej längre att vänta från Sverige. Den skandinaviska
aktivismen hade mer och mer domnat bort, vartill i viss
mån lär hava bidragit missnöje med de på grund av
rustningarna ökade skatterna. Konung Oscar sökte dock
fortfarande på diplomatisk väg giva Danmark sitt stöd. Enligt
beslut vid Londonkonferenserna 1850 och 1852 förblevo de
båda hertigdömena förenade med Danmark.
I Danmark hade regeringen efter de uppgörelser som
träffats i den slesvig-holsteinska frågan varit sysselsatt med
att söka ordna de inre förhållandena. De växande
svårigheterna kommo emellertid det härskande nationalliberala
partiet i Danmark att åter se sig om efter understöd hos
de andra nordiska rikena.
På sommaren 1856 hölls i Uppsala ett talrikt besökt
studentmöte, där den av skandinavismens idé varmt besjälade
danske journalisten Carl Ploug uttalade såsom sin
oryggliga övertygelse, att en politisk union mellan Nordens tre
riken vore nödvändig för att betrygga deras frihet och
självständighet. En av de följande dagarna gav konung Oscar
en stor fest på Drottningholm och yttrade därvid de
ryktbara orden: »Hädanefter är krig mellan skandinaviska
bröder omöjligt», men, tillade han, »våra svärd stå redo till
gemensamt försvar». Ploug var emellertid nog oförsiktig att
senare i en ledande artikel i sin tidning »Fædrelandet» rent
ut förklara, att skandinavismen i första hand var ett danskt
spörsmål, »därför att det framför allt gäller Danmarks
nationella självständighet och trygghet; därför är det som
vi ha blivit skandinaver», sade han. De svenska
studenternas iver avkyldes dock ej härigenom. Man diskuterade
allmänt en ömsesidig adoption av svenska och danska
konungahuset, så att den längst levande manliga linjen skulle bliva
arvsberättigad till Nordens tre kronor.
Konung Oscar förklarade Ejder, gränsfloden mellan
Holstein och Slesvig, vara Nordens naturliga gräns mot söder
och erbjöd på våren 1857 Fredrik VII ett försvarsförbund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
