Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Till ingivelsens psykologi - 4. Geniala psykopater och sinnessjuka genier av olika temperamentstyp. Livsberusning, intoxikation och psykos. Det abnormas betydelse för dikt och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
syn på sig själv och de yttre tingen, ryckas andra
ohjälpligt ut i strömvirveln och gå där till botten.
Så förhöll det sig med Holderlin, som vid 30 års
ålder visade de första tecknen på sinnessjukdom och
från 32 års ålder (1802) kan anses för diktningen för-
lorad, så ock med Ernst Josephson, som, trots den
överdrivna uppskattningen på visst håll av hans teck-
ningar från den sjuka tiden, av ett nyktrare omdöme
som konstnär betraktas som död från den stund, sinnes-
sjukdomen hos honom kommer till utbrott. Men sjuk-
domens mera manifesta stadium föregås vanligen av
mer eller mindre långvariga prodromer, och under
dessa skapade Holderlin sin roman »Hyperion», Josephson
sin- »Näcken» och »Strömkarlen».
Ett med HSlderlins i mycket överensstämmande olycksöde var det,
som drabbade den finske skalden JosefJulius Wecksell, »Daniel Hjorts»
författare. Under förkänningar av sinnessjukdomen hann Wecksell
nätt och jämnt avsluta detta sitt förnämsta arbete, då sjukdomen 1862
kom till utbrott. Han var då blott 24 år och intogs, obotligt sjuk,
3 år senare på Lappviks hospital, där han först efter 42 årsvistelse,
1909, avled. Överlevande sig själv i ett oavbrutet andligt mörker förflöt
hans mannaålder och hans ålderdom i denna »dödens fangenskap».
»Där kommo tider, kommo år och skiften,
på natt blev morgon och på dag blev kväll.
Men dödens fånge satt i gallergriften,
och evig tystnad rådde i hans cell.»1
Även Holderlin fick vänta i 40 år på den slutliga befrielsen. Hans
slöhet var dock knappast så djup som Wecksells. Ännu manga år
skrev han vers med ett tomt nästan parodiskt innehåll. Ej sällan
äga dock dessa verser en viss formskönhet och ge oss en avlägsen
aning om det brustna instrumentets ursprungliga välljud. En likhet
mellan Hölderlins ihåliga vers under denna sorgliga tid och den
1 Ur Hjalmar Procopés vackra minnesdikt vid Wecksells grav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
