Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Till ingivelsens psykologi - 4. Geniala psykopater och sinnessjuka genier av olika temperamentstyp. Livsberusning, intoxikation och psykos. Det abnormas betydelse för dikt och konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o
sjuke Ernst Josephsons teckningar synes mig obestridlig. Stundom
röjde Hölderlin ett visst sjukdomsmedvetande, och han ger då uttryck
åt tomheten i sin tillvaro, och hur fjärran han kände sig från verk-
ligheten och dess förnimmelser. »Das Angenahme dieser Welt hab
ichgenossen. Der Jugend Freuden sind, wie lang? wie lang? verflossen,
April und Mai und Julius sind ferne, Ich bin nichts mehr, ich lebe
nicht mehr gerne».1
En av Hinderlins senaste biografer anmärker om denna vers, att
den påminner om de sinnessjukas sätt att tala hos Shakespere. I
själva verket är detta citat från Hölderlin karakteristiskt för det
schizofrena slöhetstillstånd och den självförsjunkenhet (autism), vari
denne befann sig, och likheten med de sjuka hos Shakespere är ett
belägg för den naturtrogna realismen i den store engelsmannens
gestalter.
En påfallande överensstämmelse med det ovan nämnda draget hos
Hölderlin återfinna vi i Frödings sjukhistoria under hans sista levnadsår.
Richard Bergh, som vid denna tid målade det monumentala por-
trätt av skalden, som här återgives, berättar följande episod från
sin samvaro med Fröding. De färdades »en strålande vinterdag
med klingande bjällror genom skogarne vid Tullinge, som just
klätt sig i sin vackraste skrud, med nyfallen snö på alla grenar.
Allt omkring oss tindrade och gnistrade i vårsolen. Och över oss
välvde sig himmelen ren och djupblå. Det jublade inom mig. Jag
tyckte blodet i ådrorna sjöng som tusen lössläppta vårbäckar. Då
kom jag plötsligt att vända huvudet mot Fröding. Han satt orörlig
med dött uttryck, inåtvänd, frånvarande. Jag grep honom i armen
och utbröt nästan med häftighet: ’Nog tycker du väl ändå detta är
vackert, Fröding?’ Han ryckte till, såg på mig med en frågande min.
Sedan vände han långsamt huvudet, först mot skogen, sedan upp
mot himmelen och satt därefter en stund och reflekterade. Och då
han gärna ville „säga mig en vänlighet, men framför allt ville vara
sann, sade han langsamt och med en oändligt mild stämma, som jag
aldrig,glömmer: ’Jag minnes, att jag en gång tyckt det vara vackert.’1
’ Det lag ingen saknad i rösten, bara en allmän sorgbundenhet. Han
langtade icke mera tillbaka till sin ungdoms värld. Han var länge-
sedan over i en annan, som helt och odelat hade tagit honom fången.»
1 Kurs."av mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
