Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Till ingivelsens psykologi - 5. Ingivelsens ställning till det personliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av hans egen andliga brutenhet. Man skulle kunna
likna honom vid den, med sin hörlur beväpnade radio-
mannen på ett sjunkande skepp, vilken med döden för
ögonen och utan tanke på sig själv uppfyller sitt kall.
På samma sätt förblir denna »lyssnartyp», till vilken
Fröding hörde, trogen sin mission att vara ett språk-
rör för ingivelsens sublima flöden, vilka ännu bland
spillrorna av ett grusat jag framvälla med nya och
åter nya skönhetsvärden.
Ett märkligt uttryck för sin egen uppfattning om
det personliga som bärare av skaparanden ger oss Frö-
ding i sin på Uppsala hospital nedskrivna själavand-
ringsfantasi, »Den skapande nyskapade». Dikten in-
ledes med följande:
»Han dog från jordens yta förtvinad av laster och självsjuka. I
tusen år fladdrade han maktlös i Abyssos bland förtvinade själar.
I tusen år slumrade han sedan i dödsriket. Han vaknade ensam på
en ung stjärna, där liv ej ännu levat, där land nyss stigit ur vatten,
och där allt var nyfött ur Kaos. Kval drömde han ännu vaken, och
maktlös trodde han sig ännu». Men så vaknar skaparanden och
»När jag ler
uppstår ljus,
är jag vred,
glöds
allt,
när jag ser
på stoft ned,
föds
ur grus
gestalt.
I minsta skreva,
som min blick
överfor,
där jag gick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
