Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Tegnér - 2. Skalden och kvinnorna. Goethe och Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
föremålet för Tegnérs svärmeri under den senare delen
av 1830-talet, skriver han: »Jag vet ej rätt, huru jag
skall kalla den känsla, jag har för dig. Jag tror det
är bäst att lämna henne odöpt, en hedning som jag
själv. Jag skall åtminstone söka övertala mig att det är
vänskap.»1 Det är ju ock till Hilda Wijk, Tegnér
adresserat den förut omnämnda dikten » Varningens, i
vilken hans känslor uppträda tämligen omaskerade.
Tegnér gäckas med den platoniske Brinkman och
avundas dennes »könlösa kärlek för dess lugn och dess
eteriska njutningar». Men för egen del torde han ha
varit mest benägen att med Byron utropa:
»O, Plato, Plato, bland filosofier
har ingen lockat könen, det jag vet,
så i fördärv som dina vurmerier,
som söva sinnena i säkerhet;
du gjort mer ont än alla fantasier
vi fått från någon drömmande poet —
ni är en narr, en charlatan, dessvärre,
om ej rent av en kopplare,’min herre!»2
Det finnes emellertid, på ett undantag när, intet
bevis för, ja, ej ens den minsta anledning att antaga,
det Tegnérs svärmiska förhållande till de kvinnliga vän-
nerna utvecklat sig till en erotisk förbindelse av mera
intim karaktär. Jag sade, med ett undantag, ty det
synes numera höjt över allt tvivel, att en kvinna funnits,
som ät den ömhetsbehövande skalden skänkt mer än
varma blickar och ett hjärtligt deltagande, mer än den
för hans natur alltför ljumma dryck, som kallas själar-
1 Wrangel: Den blåögda. S. 59.
2 Byron: Don Juan. Första sången. Vers 116. (Strandbergs över-
sättning.)
13 — Gadelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
