Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Tegnér - 7. Vistelsen å Schleswigs hospital. Jessens korrespondens med de hemmavarande. Tegnérs återkomst. Hans sista levnadsår. Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
sättande som förr om sin skapargärning. Till Berzelius
skriver han den IO augusti 1842:
»Geijer har sagt: ’Den rätte skalden duger ej till annat än sjunga’.
Om så är tackar jag Gud för att jag ej är någon riktig poet. Poe-
terna delar jag i 4 klasser: 1) Hyperpegaser, 2) Pegaser, 3) Mulås-
nor, dit jag hör, 4) Rena åsnor. De kallas Legio, ty de äro många.
Det var en olycka, att jag ej blev det, vartill Naturen ämnat mig,
\ nämligen Ladufogde eller Kronolänsman, som jag en tid var.» Och i
februari 1843 ger han i brev till Brinkman följande uttryck åt sina
olustkänslor: »Nu när livet troligtvis snart är slut, förefaller det mig
förödmjukande att se tillbaka på allt vad jag försummat, och som nu
ej kan hjälpas. Har jag icke förstört min bästa tid på rimsnideri,
varav dock ingenting blivit varken för mig eller andra.»
Vi finna av ovan anförda citat, att Tegnér, därest
man bortser från den svåra sjukdomsperioden 1840—41,
beständigt underskattat sin skaldebegävning, om man
ock, med kännedom om hans benägenhet för över-
drifter, måste taga de starka orden med mycken re-
servation. Emellertid blev Tegnér, samtidigt med att
kroppskrafterna avtogo, till sinnet mera dämpad och
stilla, och det omdöme, han vid denna tid om sin
diktning uttalar, är sannolikt mera tillförlitligt än allt
vad han tidigare låtit undfalla sig i stunder av retlighet
och missmod. Enkelt och gripande, buret av samma
okonstlade innerlighet, som utmärker hans dikt »Den
döde», är det »Avsked», han under dessa sista år tager
av sin lyra. Här liksom i »Den döde» berör Tegnér
sitt sinnes ombytlighet, de ständiga omkasten i stäm-
ningarnas »vindriktning», som vållat oron i hans öm-
som ljusa, ömsom mörka och »okristliga» lynne. Dock,
vad som närmast bör betonas är, att »Avskedet» ej röjer
någon självbelåtenhet eller ärelystnad, det ger blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
