Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERO OCII LEANDER. I?
på en gångstig som gick midt öfver en hage full af hvit-
stammiga björkar, hvilka lyste så klart genom mörkret, och
bekant som hon var med trakten, var hon snart inne på
landsvägen som förde ner till den en knapp half fjärdings-
väg därifrån belägna saltsjön, utefter hvilken en tät löf-
skog sträcker sig en duktig bit uppåt landet, här och där
afbruten af små ängsglintor och vågformiga backklintar,j)å
hvilka en och annan stuga låg utslängd som på måfå,
utom i det afseendet att den alltid låg där det var mest
ondt om skugga, något som landtbon i allmänhet tyckes
ha en stor förskräckelse för.
När Anna kommit ner en bit på landsvägen, satte
hon sig på en sten vid sidan däraf för att invänta Ida.
Hon väntade en god stund, men när denna inte kom, så
steg hon upp och började åter att med hastiga steg skynda
framåt vägen, som sakta sluttade neråt sjön, ehuru denna
ännu var tämligen långt borta. Mörkret, som först när
hon kom ut, tycktes henne så tätt och oigenomträngligt,
hade nu, sedan ögat vant sig därvid, blifvit mindre intcn-
sift, och hon kunde godt urskilja föremålen ett duktigt
stycke framför sig. Litet • emellanåt tyckte hon att hon
såg någon lång, smärt figur komma sig till möte med
raska och spänstiga steg, hon stannade då ovillkorligt
med klappande hjärta och återhållen andedräkt; men så
kom där ingen och så började hon åter gå framåt, och då
fick hon se att det var en trädstam som narrat henne och
att hon var lika ensam som förut. Ett ögonblick tänkte
hon på att vända om, men så kom hon ihåg tumultet nyss
därinne och de suddiga rösterna och oset af brännvinet
när drängarno flåsande svängde sig i dansen, och då kände
hon en sådan afsky, att hon tyckte det hon hellre ville gå
om det så vore rätt i sjön i stället för ner till den, än att
vända om till dansen däruppe. Ibland tyckte hon att det
var någon som ropade henne, ibland att det lät som ett
jämmerskri af någon som var i nöd, men ropet var endast
nattvindens susande i trädtopparna öfver hennes hufvud,
och när jämmerskriet upprepades andra gången, så hörde
hon att det var en nattuggla som skrek inne i det täta
skogshultet på sidan om vägen.
Emellertid påskyndade detta hennes gång, och inom
kort såg hon att träden glesnade, och att emellan stammarna
Fr. Hedberg. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
