Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YTTERSTA DAGEN PÅ SANDVIK. 57
»Jo, han sa att det var på världens sista tid, sa han,
och att —»
Ett nytt dån, skarpare än de föregående^ afbröt henne,
och ett stycke af den ena fönsterrutan, som varit spräckt
ända sen året förut, föll klingande ned på köksbordet som
stod framför fönstret. På samma gång lossade af luft-
trycket en söndrig tegelsten uppe i skorstenen och föll
genom det öppna spjället med en skarp klang ner i den
tomma grötgrytan, som ännu stod kvar på sin plats vid
ärilen, och innan någon af de förskräckta makarna hann
säga ett ord, öppnades kammardörren och gamla mormor
stod ledbruten och krokryggig i dörren med hästfilten,
som hon begagnade till täcke, snedt slagen om de magra
höfterna och det gråa håret i långa stripor hängande ned
öfver ögon och ansikte, lik en sannskyldig Macbethshäxa,
och ropade med gäll och skrällande röst, i det hon sträckte
den lediga, knotiga handen emot fönstret:
»Nu har vi honom här, nu ä’ han kommen, han som
komma skulle för all orättfärdighets skull som öfvats hafver
på jorden! Nu ska det bli gråt och tandagnisslan bland
syndens barn, och de rättfärdiga ska skiljas från de orätt-
färdiga, och —»
»Tyst då, ert gamla skrälle, och väck inte opp barn-
ungarna!» snäste mannen, i det han hytte åt gumman;
»hvad pratar I för slag? Hocken är det som ä’ kommen?»
»Det är den yttersta dagen!» ropade gumman med
ihålig stämma och pekade på nytt ut genom fönstret med
en så envis och ihållande åtbörd, att både mannens och
hustruns ögon tvungos att följa hennes knotiga finger, och
därvid sågo de till sin stora fasa och förskräckelse långt
ute på fjärden ett svart, lågt, hotande föremål, som lång-
samt kröp fram utefter vattenytan, aftecknande sig mot
den ljusnande strandlinien utaf fastlandet, och från hvars
sida en skarp, kort blixt bröt ut med blodröd glans, följd
inom kort af en danande skräll, som långsamt rullade hän
ötver vatten och land, saktades, växte till igen, slog med
ett kort dån emot bergen borta i skogen och dog mull-
rande bort västerut ibland holmarna och skären.
»Det är den yttersta dagen!» skrok den gamla, i det
hon kastade sig ner på golfvet och slog omkring sig med
do magra, knotiga armarna; »det är vredenes drake, som
utspyr eld och förstörelse öfver den syndiga jorden, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
