Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
YTTERSTA DAGEN PA SANDVIK.
som ibland plötsligt sönderslets af en ny rökkolonn, ibland
slöt sig tillsammans som en ogenomtränglig mur omkring
de rörliga föremålen, hvilka oupphörligt bytte plats.
Sedan Magnus och Lotta med förenade krafter lyft
upp gumman, som var nästan medvetslös, och fått henne
i säng igen inne i kammaren, där hon oupphörligt mum-
lade: »Han är kommen! Han är kommen!» — tittade de
efter om barnen sofvo, hvilket de också gjorde, obekymrade
om skrällarna, hvilka tilltogo allt mera, ocb sedan de
stoppat ner täcket bättre om gossen och flickan, hvilka
lågo i samma bädd, gingo de hand i hand ut genom köket
och genom farstun, öppnade dörren och stego ut på farstu-
bron, där solen just nu spelade på med den vackraste
karmosinfärg och där den friska vindfläkt som soluppgången
för det mesta har med sig smög sig in under det ut-
skjutande taket och ruskade skälmaktigt i spindelväfvarna
mellan stolparna, hvarefter den pustade kring de båda
makarnas solbrända kinder, som om den ville fläkta bort
förskräckelsen från deras annars så väderbitna och fri-
modiga ansikten.
Här de hade stått där hand i hand en stund, så tog
Magnus ett duktigt tag med sin vänstra arm omkring
hustruns axel och sade, i det han pekade utåt backen med
den högra:
»Hej, hör du Lotta, hvad det ä’, men si yttersta dagen
är det då inte, det ser jag på kalfvarna, du! Och hönsfan
som ä’ i trädgårdslandona! Yill du ge dig af, spräcklan
där! Såg du att jag sådde morotsfrö i går afses, du, ditt
förbaskade troll!»
»Låt ena gå, kära Magnus!» sade Lotta, som hirrade
till för hvar gång det blixtrade och dånade därute; »men
livad tror du det kan vara för slag då!»
»Jo, det ska jag säga dig, Lotta! Det är bestämdt
ryssen som har kommit för te börja krig!»
»Ja, men då ä’ det ju slut med oss i alla fall, vet
jag-»
»Ska fäll så håken heller! Lifhanken ska en fall
allti få behålla, och jordlapparna kan han fäll inte ta ifran
oss, så länge jag betalar mitt arrende! För resten sa ger
han sig nog af opp till Stockholm, för där kan han hugga
sig stinn både i banken och på myntet, och da fragar
han fäll inte efter oss här ute på bondlandet, vet jag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
