Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 »VESTERMANS TIMOTEJ.»
»Nå, det var då väl, det då!» tänkte jag för mig själf,
»att di inte for rakt förgäfves, som andra vettvillingar,» och
så gick jag opp och fick i mig kaffet, och när det va’
gjordt och jag fått ell på pipsnugga, så gick jag ner te
sjöbon och satte mej te bygga på noten, som hade blifvi’
sönderrifven af de gemena stena. Och så, när jag hade
byggt den, så gick jag öfver te Yestermans för te si efter
att dränga’ och pigerna gjorde någe, för det hade jag ju
lofva’ Vesterman, och di hade potatis ännu som inte var
opptagen och så skulle di vända trädan borta pa hem-
vreten, så nog hade di å göra alltid.
»Och dränga’ di gick där och mena och kasta fram
det ena glåpordet efter det andra, om hur mycke han hade
fått för timotejen och om jag hade varit me’n och blöti’
fodre, och allt hvad det va’ — men jag huta’ åt dom, jag,
och sa: ’passa ni er själfva,’ sa jag, ’att inte han garfvar
ryggbaste åt er, när han kommer hem,’ sa jag — och så
fick jag litet ordning i’t, förståss, så jag kunde då med
godt samvete gå hem och lägga mej, när kvällen kom, fast
nog tänkte jag på Karin, förståss, och undra hur det va’
fatt me’ henne och Lina och om di hade fått tag i karl-
kräke, eller hur det va’ ställdt. Och drömde gjorde jag
om natten; ja, jag drömde rakt åf att den där fanjunkarn
hade fått tag i dom, men att di gafen en rejel smäll på
truten, så mustascherna rykte långt i väg, och karln såg
ut som en skållad gris, där han stod och vojade sig borta
i Töska brinken, tyckte jag.
»Och gla’ va’ jag, förståss, fast nog visste jag att jag
kunne vara lugn för Karin, kan herrn begripa.
»Men så, på söndas förmiddan så där framme ve
elfvatiden — för på lördan hade vi inte hört åf dom, och
det va’ väl inte så underligt det, när di inte hade furi
förrän på fredas måron — va’ jag ute åt gråbergena vid
udden för att titta, om jag inte skulle se te dom någe ute
på fjärden, och bäst som jag satt där, så fick jag se en
båt som stack fram om udden borta ve Lervikslande, och
det skulle ingen säga mej att inte det var min stora not-
öka för den kände jag då igen på hur långt håll som
helst, för jag hade ju själf byggtna, ska herrn veta Det
var två kvinnfolk som rodde, det sag jag pa langt hall,
och det första som rann på mig så var det: nu ha de inte
fått tag i’n, tänkte jag, och hur i alla tider ska en da bara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
