Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 »ENSAM.»
i eldon med sin korta pipsnugga i mun. Tid efter annan
vande han på bufvudet och kastade en lång, liksom sökande
blick åt motsatta sidan af stugan, där fönstret låg och där
den gamla sängbänken reste sig upp emot långväggen och
såg ut som en gammal dragkista, där den stod hopskjuten
och pa^ öfverplattan betäckt med några tarfliga och omaka
husgerådssaker. Framme vid fönstret stod ett klumpigt
bord med en trästol vid hvardera ändan, och sedan i
hörnet mellan fönstret och väggen ett gammalt trekantigt
hörnskåp med till hälften utplånade målningar i rödt och
blått — de vanliga färgerna på kistlock och skåpdörrar.
Fönstren hade inga gardiner, och de små lappade rutorna
stirrade lika oafvändt ut i mörkret som den vid spiseln
sittande mannen stirrade in i elden. Luckor funnos oj
lieller utanför, men så fanns det heller inga grannar på
ön, som kunde kasta nyfikna blickar in i Östermans en-
samma boning.
Han var ensam på ön, liksom han sedan början af
hösten varit det i sin stuga. Han hade varit gift med en
rask och duktig kvinna; men på sista åren hade Lovisa
börjat tackla af; det hårda lifvet och de många umbäran-
dena hade så småningom brutit hennes krafter och nu i
början af oktober hade Österman stoppat ner henne i jor-
den därborta på Storön, där sockenkyrkan var belägen.
Barn hade de haft, fyra stycken, men två hade dött som
unga och de öfverlefvande, en son och en dotter, voro ute
och tjenade, sonen i staden som magasinsdräng hos en
grosshandlare och dottern som piga hos en förmögen bonde
öfver på fastlandet. Ingendera af dem hade kunnat komma
hem till begrafningen, utan Österman hade ensam fått
följa sin gamla hustru till grafven, och ensam hade han
sedan vändt om hem till sin gamla stuga — ensam skulle
han nu tillbringa den långa, mörka och kalla vintern där-
ute på Harkobben.
Sa langt hade Lars kommit i sin tankegång den
kvällen, när han hastigt lyfte på hufvudet och lyssnade
utåt. Var det ett människorop han hörde eller Var det
ugglan som skrek därute i askträdet? Han lyssnade med
spänd uppmärksamhet och satte handen för örat som han
hörde bäst på — jo! Det var bestämdt ett »hallå, hoj»
som hördes därute från sjön, och i tanke att det möjligen
var någon stadd i sjönöd, tog han ned en gammal nedrÖkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
