Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»ENSAM.» II7
så att det rann af hvarenda tråd, som inan hade på sig.
Men allting går öfver, till oeh med novemberregn, och en
vacker morgon hade man vaknat vid att marken var hvit
och att sjön hade lagt sig inne i småvikarna och på vatten-
pussarna mellan stenarna uppe i land. Silltruten hade
nog spått det, förstås, för han hade skrikit som en gast,
när han flög öfver land från den ena fjärden till den andra;
kråkorna hade också längesen samlat sig i flock och hållit
ljudeliga ting om kvällarna i ensamma talltoppar, där de
hade utsikt öfver öarna; —nötskrikorna hade också fjäskat
omkring på ljudlösa vingar och knarkat och kifvats i skogs-
hulten, och de sista morgnarna i själfva solgången hade
den rörliga talgmesen varit framme vid gårdarna och
knackat på fönsterbrädena, för att höra efter om inte grisen
skulle slaktas snart, så att han kunde få något värmande
att smörja sig med.
Med ett ord, det var vinter i skärgården; det var
den raska, härdiga och hårda befolkningens svåraste tid,
då det utanför rådande mörkret gjorde de dystra sinnena
ännu mörkare än förut.
Lars Österman, fiskaren ute på Harkobben, en liten
holme nära leden mellan Husarö och Äpplarö, i Stockholms
norra skärgård, satt ensam i sin vindbrutna och sneda
koja en blåsig och kall kväll några dagar före jul. Kojan
låg på en liten ängslinda nedanför den magra barrskog,
som krönte högsta punkten utaf holmen, och ett par askar,
några rönnar och en oxel, dessa skärgårdens härdiga och
trogna vaktsoldater, stodo i en liten krets omkring henne
på ängssluttningen. Sydosten, som stugan endast hade ett
knappt lä för, tjöt och smällde i skorstensöppningen och
dref ner röken i spiseln och ut i rummet, där Österman
själf satt på en träpall framför den låga spishärden och
rörde i en grötgryta. Kagot annat ljus än skenet Iran
elden, som pyrde och fräste i de sura vedpinnarna, bestod
han sig inte, och när den flammade upp och sackade ner
emellanåt, belyste den på ett egendomligt sätt hans väder-
bitna och långlagda ansikte, där han satt och stirrade in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
